Ty åk 8: En resa till Wien

En av de stora fördelarna med denna storylinemetod är att den skapar sammanhang och områden som finns i varje lärobok kan bakas in i ett skeende, vilket gör att de känns mer meningsfulla än jämfört med vanlig undervisning. I denna storyline om en resa till Wien har jag använt mig av flera kapitel ur den lärobok jag använder, Der Sprung 3. Jag hoppar fram och tillbaka i läroboken när jag plockar ut användbara texter, glosor och dialoger och det är vår storyline som bildar sammanhanget. För varje ny händelse i en storyline behöver man nytt material som inspiration och förebild och det är jobbigt om man själv ska producera allt material.

Packa resväskan

Jag meddelar klassen att vi ska göra en resa till Wien. Efter viss inledande förvåning fattar eleverna att denna resa endast är fiktiv, men de nappar direkt när jag ber dem rita en resväska där de packar vad de behöver för en veckas vistelse i Wien i vintertid. Jag brukar använda ett A3-papper som de viker på mitten. De målar väskan utvändigt och ritar av plagg och dylikt invändigt. Läxa denna vecka är repetition av klädesplagg och om det inte finns ett sådant kapitel i läroboken kan man tillsammans göra en mindmap över de kläder man kan tänkas behöva. Vid läxförhöret visar

eleverna upp sina resväskor och berättar vad de har med sig. Ibland händer det att några packat med sig mindre lämpliga saker och då går jag in i rollen som tulltjänsteman och säger att de inte får lämna landet med sådant i väskan. De flesta elever kommer på några extra saker som de vill ha med sig så förutom de vanliga plaggen blir det extraord som de behöver slå upp, rita och visa för sina kamrater.

Resväskorna är färdigpackade

Köp biljetter

Vi läser en text i läroboken om en tågresa. Där finns fraser för att köpa biljetter, fråga om platsen är fri och vanliga glosor i samband med resande. Dessa blir läxa och vid läxtillfället får varje elev boka sin resa av läraren. Vissa problem, som att man måste byta tåg i t ex München, eller att det är fullt på det tåg de vill ta är exempel oförutsedda händelser då man kan testa vilka strategier eleverna har för att lösa sådana problem. Läraren får muntligt betygsunderlag.

Sightseeing i Wien

Med hjälp av datorteknik går vi sedan på sightseeing i Wien. Jag inleder med att med hjälp av Google Earth dyka ner i Wien. Jag visar Schloss Schönbrunn som finns med 3D grafik och foton som man kan klicka på. Därefter visar jag en kort film på YouTube med några av de största sevärdheterna i Wien. Sedan är det elevernas tur att med hjälp av datorer besöka någon eller några sevärdheter. Läxa denna vecka är att skriva ett vykort eller brev och berätta om deras Wienresa och nämna den plats/de platser de besökt. Jag uppmanar dem att printa ut en bild som man kan göra till vykortets framsida eller bifoga en bild i brevet. Vid läxförhöret läser eleverna upp sina kort och brev samt visar upp sina bilder. Jag samlar in texter na som betygsunderlag.

Brev och vykort skrivs efter virtuell sightseeing i Wien

Stöldanmälan

Vi låtsas att vi blir bestulna under vår sightseeing och läxupgiften denna vecka är att muntligt kunna göra en stöldanmälan hos polisen. I läroboken Der Sprung 3 finns en utmärkt text som man kan använda som inspiration och förebild. De fraser som behövs finns i texten och i övningsboken finns en pildialog som stöd för stöldanmälan. Det finns ytterligare ett kapitel i boken om stölder och där finns ett par övningar som går ut på att man ska beskriva personer.

Weihnachtsmarkt in Wien

Som avslutning av denna storyline går vi virtuellt på julmarknad i Wien. På YouTube finns flera filmer om just detta. Man bör dock ha tittat igenom filmerna i förväg för kvalitén på filmerna varierar kraftigt. Jag brukar också sjunga lite julsånger, som även de finns på YouTube eller i läroböcker, samt bjuda på Weihnachtstollen och Lebkuchenherzen.

Utvärdering

Den stora skillnaden mellan en storyline i engelska och en i tyska är att den tyska varianten i huvudsak är muntlig. Det blir för svårt om man skulle skriva många och långa texter. Jag upplever det som om dialogerna blir mer på riktigt om man gör dem inom ramen för en storyline. Som jag sagt tidigare så finns de dialoger som ingår i denna storyline i så gott som alla läroböcker men eleverna är sällan entusiastiska om man kör dem “som vanligt”. Det beror naturligtvis på elevgruppen (och på läraren) hur lyckade dramatiseringarna blir, men överlag ökas motivationen av att övningarna sker i ett sammanhang.

The Taurus Express -engelska åk 8-9

I samband med att vi i årskurs 8 skulle genomföra ett deckartema i ämnet svenska genomförde jag en annorlunda storyline som baserades på Agatha Christies Murder on the Orient Express. Miljön var klar och jag gjorde efterforskningar om Orientexpressen på nätet. Jag läste boken under sommaren och började samla fakta för de olika rollerna. Eleverna tilldelades vars en roll som en passagerare eller personal på tåget och de fick också nedtecknat av oss lärare vad de sett och vad de gjort under den kritiska kvällen. Detektiven spelades av läraren och i originalet är det Hercule Poirot men det ändrades till Miss Swanson eftersom att det var kvinnliga lärare i de klasser som skulle genomföra storylinen. I början var det en hel del muntliga händelser, presentationer och förhör, och slutprodukten var vars en detektivhistoria på engelska. Alla elever hade varit med om samma början men de fick själva fantisera ihop slutet. Som avslutning såg vi filmen Murder on the Orient Express.

Miljö












Miljön var som sagt klar i och med att allt utspelas på Orientexpressen. När denna storyline introducerades visades på kartan sträckningen av tåglinjen samt en del bilder av den verkliga Orientexpressen. Detta material hämtades på nätet; bl a The Truth behind the legend; The Orient Express. Denna gång ritade vi lärare upp väggbilden som bestod av ett lok, en restaurangvagn samt två sovvagnar. Det var också bestämt vem som sov var i sovkupeérna; i Calais coach eller Paris coach, och vid vilket bord man satt i restaurangen.

Karaktärer
Vid läsning av Murder on the Orient Express hade jag gjort anteckningar om de olika karaktärerna. Dessa anteckningar delades nu ut i form av “identity cards”. Till viss del fick lotten avgöra vem som fick vilken roll, men vi lärare såg till att några av de mer aktiva och tongivande rollerna gick till personer som gillade att agera och prata engelska inför hela klassen. Likaså såg vi till att rollen som den obehaglige Mr Ratchett, mordoffret, inte gick till någon känslig person. Eleverna fick i uppgift att utifrån beskrivningen göra en bild av sin karaktär samt bifoga en kort beskrivning. Denna bild skulle sättas upp runt väggbilden som ett persongalleri. Läraren hade gjort en bild och kort beskrivning av sin karaktär och satt upp som förebild. De fick också i läxa att förbereda en muntlig presentation av sin rollkaraktär. Vid läxförhöret hade vi placerat bänkarna som borden i restaurangvagnen och varje karaktär skulle inta sin plats. Miss Swansson (läraren) kom in i klassrummet med en liten hatt och en sjal och tyckte att skulle vi nu resa på samma tåg i tre dagar så var det på sin plats att alla presenterade sig för varandra. I och med att läraren med ytterst lite rekvisita markerade att detta var teater så
hakade de flesta eleverna på och började agera som sina rollkaraktärer. Läraren hade ju “facit”, d v s visste vad som stod på de olika korten och kunde fråga om något viktigt inte kommit fram. Eftersom de satt på sina bestämda platser kunde läraren hålla koll på vem som var vem.

Vittnesmål
Nästa steg innebar att eleverna fick vars ett nytt kort med vittnesuppgifter som de skulle läsa på för att medverka i nästa dramatisering. Läraren, detektiven, var än en gång påläst och visste var de olika personerna satt och kunde därefter leda ett vittnesförhör i klassrummet. Alla fick berätta var de varit samt vad de gjort under den kritiska natten då Mr Ratchett mördades. Om någon elev utelämnade viktig information var detektiven tvungen att fråga mer ingående så viktiga ledtrådar blev allmänt kända. Läraren antecknade viktig information på ett blädderblock så att denna nya information senare kunde införlivas i respektive elevs berättelse.

Detta första vittnesförhör är halvvägs in i boken och mycket mer händer men vi slutade här för om vi fortsatt med fler händelser hade alla eleverna styrts in på liknande spår.

Avslutning
Nu släpptes eleverna fria att själva “knyta ihop” alla trådar till ett slut på deras detektivhistoria. Alla utom eleven som hade Ratchetts roll från början fick skriva ur sitt perspektiv, som att de upplevt hela historien. Detta öppnade också för den möjligheten att man kunde skriva om sig själv som förövaren, vilket några elever gjorde.

Vi gick igenom olika strategier att kontrollera sitt språk, framförallt verblära. Eleverna fick läsa varandras berättelser och fungera som språkgranskare innan läraren rättade dem.

Utvärdering
Det är spännande att se hur olika berättelserna blir trots att eleverna har samma information. Vi lät som sagt elevernas fantasi avgöra utfallet redan efter första vittnesförhöret, vilket gav dem stor frihet till olika lösningar.

Även språkligt blev dessa berättelser lyckade. Eleverna fick upp ögonen för verbens betydelse för ett korrekt språk. Ordförrådet var förvånansvärt bra, kanske som en följd av de dramatiseringar vi gjort.

Denna storyline innehöll flera dramatiseringar och de blev ovanligt lyckade. Eleverna var med på att “spela teater” och vågade spela ut och improvisera lite, vilket kan sätta läraren på prov om de improviserar långt utanför ramarna.

Som avslutning såg vi filmen “Murder on the Orient Express”. Denna ganska gamla film rönte trots detta mycket uppskattning i och med att de kände igen sina och andra karaktärer i filmen. Flera elever kommenterade att de tyckte att deras slut var bättre än originalets!!

Vid utvärdering uttryckte alla elever uppskattning för denna storyline. Majoriteten tyckte att det var intressant innehåll, kul med dramatiseringarna samt att de skrivit sin bästa text någonsin på engelska.

Ur lärarens synvinkel är detta en mycket krävande storyline. Man måste gilla att spela teater och det kräver att man läser in sig rejält på materialet.

Tannenwald: Ty åk 7

Jag brukar göra en variant av storyline i årskurs 7 tyska. Vi börjar med att gå igenom naturord och sedan skapar vi en väggplansch med ett landskap som vi kallar Tannenwald. Landskapet beskrivs med en kort text. Därefter får eleverna rita ett eget landskap som de beskriver med Tannenwald-texten som förebild. Varje del presenteras muntligt framför väggbilden.

Nästa steg är djur. Vi går igenom djurord och eleverna tilldelas vars ett djur som de ska göra en bild av och beskriva kortfattat i ord. Som modeller har de ett antal "Gissa vem jag är"-gåtor, där djur beskrivs med ett par meningar; t ex Ich habe vier Beine. Ich wohne in einer Höhle im Wald. Ich esse gern kleine Tiere. Mein Pelz ist rot.

Nu gör civilisationen sitt intrång i Tannenwald och eleverna får rita vars ett hus som klistras upp på väggbilden. Läraren gör först ett hus som beskrivs och som fungerar som förebild.

Huset ritas och beskrivs invändigt i nästa etapp. Läraren visar en modell, som eleverna kan härma ord och uttryck från.

Då är det dags att befolka huset. En eller flera personer beskrivs och avbildas efter lärarens förebild. Personernas kläder beskrivs och presenteras i nästkommande etapp.

Som avslutning firar invånarna i Tannenwald jul. Julord och julsånger står på schemat.

Denna är igen riktig storyline i och med att inga händelser inträffar men upplägget är helt och hållet inspirerat av storylinemetodiken. Denna variant är ganska styrd av lärarens modeller eftersom elverna inte kan så mycket tyska än, men de brukar visa prov på stor kreativitet och engagemang. De flesta avsnit presenteras muntligt framför den stora väggbilden, men t ex huset invändigt och ibland karaktärernas kläder får de visa upp i mindre grupper eller bara för mig.

Auf dem Campingplatz: Ty åk 9

I tyska årskurs nio har jag ett par gånger genomfört en storyline som jag kallat "Auf dem Campingplatz". I vår lärobok, Der Sprung, har jag en bildordslista samt en text som handlar om ungdomar som är ute och campar.  Efter att ha gått igenom detta kapitel får eleverna  skapa resesällskap som ska ut och campa. De skapar sina karaktärer och deras inbördes relationer samt beslutar sig för om de vill bo i tält eller i husvagn. Campingplats, tält/husvagn och karaktärer avbildas och sätts upp på en stor väggbild.

Väl på campingplatsen får de gå runt till de andra besökarna och presentera sig. Innan denna presentationsdialog har vi gått igenom väderfraser, som ju är ett typiskt samtalsämne när man träffar en okänd person när man är på semester.

På vår skola fortbildade sig lärarna inom IT (PIM) och jag gjorde då denna film om storyline i språkundervisningen i vilken en sådan dialog finns.

Nästa händelse är en utflykt. Jag har hämtat information på nätet om en campingplats i Sydtyskland och även om vandringsleder i närheten. (Läsförståelse).  Innan eleverna går på utflykt får de ett kapitel om skador och sjukdomar i läxa. Under utflykten (de följer texten med beskrivning av en vandringsled) som sker i mindre grupper måste de hitta på vad som händer. Någon i gruppen måste på något sätt bli sjuk eller skada sig. Utflykten och vistelsen på campingen återberättas slutligen i ett brev som karaktären skriver till någon närstående.

Avslutningsvis samlas alla runt lägerelden och sjunger några tyska sånger.

Storyline i språkundervisningen

Bakgrund
Första gången jag hörde talas om storyline var på bok- och biblioteksmässan i Göteborg 1996. Intresset väcktes och jag sökte litteratur i ämnet. Denna behandlar storyline som ett ämnesövegripande arbetsätt, men jag såg möjligheter att använda metoden till genuin kommunikation i språkundervisningen. De olika dialogerna sker då hela tiden i ett sammanhang och upplevs som mer meningsfulla och engagerande. Jag prövade mig fram genom att använda grunderna i storyline samtidigt som jag bakade in typiska språkövningar samt mål från kursplanerna. Nedan presenterar jag storylinemetoden och beskriver mer utförligt ett exempel på hur jag jobbar.

Metodbeskrivning genom ett konkret exempel
Storyline går ut på att man skapar en fiktiv verklighet i vilken deltagarna spelar olika roller, ett sorts rollspel alltså. Läraren är en av spelarna och kan inleda en storyline genom att t ex gå in till klassen, läsa upp ett brev och meddela att de vunnit en resa till Tyskland. Eleverna får till uppgift att gruppera sig och välja resmål. Första gången man genomför en storyline tror eleverna på budskapet en liten stund, men det dröjer inte länge innan de förstår att det hela är ett spel. Trots denna insikt väljer de ivrigt ut ett resmål.
     Aktiviteterna sker därefter i grupper där olika saker diskuteras och beslut fattas, allt på målspråket. Varje deltagare skapar en rollfigur som blir ens alter ego i spelet. Detta aktiverar fantasin och eleverna kan skapa mer kontroversiella roller än om de ska spela sig själva. Läraren får ett ypperligt tillfälle att repetera familjeord samt beskrivningar av utseende och intressen. Eleverna tillverkar en bild av sitt alter ego som sätts upp på väggen. De presenterar sig för de andra resedeltagarna eller för klassen.
     Efter starten baseras arbetet på olika händelser. Varje händelse avslutas innan nästa påbörjas. Detta styrs av läraren men eleverna kan hela tiden påverka förloppet. I det beskrivna exemplet med Tysklandsresan kan första händelsen (efter att man bildat resesällskap, valt resmål och skapat sin rollfigur) vara att packa en resväska. Utmärkande för storyline är att varje händelse innefattar ett kreativt eller dramatiskt inslag. I detta fallet tillverkar man en resväska i papp och ritar kläder och annat som ska med. Samtidigt som klassen gör detta kan läraren agera resebyråtjänsteman och ta emot beställning av rum och biljetter per telefon, dvs varje elev går och sätter sig hos läraren och genomför ett ”telefonsamtal” där rum och biljetter beställs för hela resesällskapet.
     Eleverna måste naturligtvis visa och berätta vad de packat. Detta sker i de mindre grupperna, resesällskapen. Repetition av klädesplagg kommer automatiskt samtidigt som kommunikationen är äkta. Varken jag eller de andra resenärerna vet vad någon har packat. Kommentarer om man måste packa regnkläder och badkläder är äkta. Det finns inga rätta svar. Man kan bara säga vad man tror och tycker. Resenärerna kan påverka händelseförloppet genom att t ex packa en pistol eller något annat olagligt. Då måste läraren agera i nästa händelse, i det här fallet som tullman. Det brukar gå några händelser innan eleverna inser att de kan påverka innehållet på detta sätt. Är de vana vid storyline händer ”ovanligheter” redan när man skapar rollfigurerna. Om dessa påhitt blir för extrema t ex en väldigt kriminell rollfigur, får man svara med samma mynt och fråga om de vill ha en speciell storyline där de lär sig fängelseord och skriver brev från ”kåken”. Läraren måste hela tiden ha kontroll på vart berättelsen är på väg men samtidigt vara beredd att göra anpassningar efter elevernas initiativ. Detta gör arbetet spännande även för läraren.
     Oftast måste varje händelse, som att packa resväska, beställa hotellrum etc, föregås av en repetition av aktuella ord och fraser. Jag brukar fråga klassen vilka ord de tror man behöver och samla dessa på blädderblocksblad som sätts upp under tiden aktiviteten varar. Dessa ord och fraser blir veckans läxa. Trots denna service blir det ganska mycket lexikonarbete för de flesta eleverna har specialönskningar. Andra exempel på läxuppgifter är att skriva vykort, resedagbok eller att leta efter nyheter från det aktuella landet.
     Nästa händelse kan vara en del av vistelsen på resmålet, t ex sightseeing, som sker på internet. Resenärerna måste vara beredda att berätta om eller skriva vykort från platserna de besökt till andra resesällskap i klassen. Här kommer realiaundervisningen in på ett naturligt sätt. Förutom kända platser kan eleverna också få ”uppleva” andra saker som är typiska för det aktuella landet, som t ex annorlunda tilltalsformer, åldersgränser eller andra regler, normer och kulturella skillnader. Oftast måste sådant påpekas av läraren eftersom elevernas upplevelser ju endast är virtuella.
     Eleverna kan naturligtvis ”krydda” sin vistelse med att bli bestulna eller dylikt och då måste läraren ta med detta i förloppet. Om läraren vill komplicera vistelsen kan hon avtala med en elev att den ska inleda nästa lektion med att upprört berätta att den blivit bestulen. Läraren samlar då användbara uttryck på blädderblocket och sedan får resenärerna i par öva sig på att göra stöldanmälan.
     Restaurangbesök, konserter, sjukdomar, förälskelser, naturkatastrofer är exempel på händelser som kan ligga på tur. Jag brukar välja ut cirka fyra händelser. Viktigt är dock att läraren har planerat ett slut för annars kan man hålla på för evigt. I detta fallet passar t ex en välkomstfest när deltagarna återvänder hem från sina resmål. De får då ”mingla” och berätta för varandra om sina erfarenheter.

Tid
Mina ”storylines” varar i ungefär sex veckor. Då hinner metoden aldrig bli rutin utan känns fräsch och överraskande hela tiden. Varje händelse spänner över cirka en vecka och jag brukar jag använda alla veckans lektioner för annars vet inte eleverna om de ska spela sina roller eller vara sig själva när de kommer in i klassrummet.
     Jag försöker hinna mellan två till fyra ”storylines” per läsår. Metoden är väldigt inspirerande men arbetskrävande eftersom det inte finns något färdigt material och man hela tiden måste vara beredd att tillverka nya saker p g a det som inträffar i historien. Även om jag gör samma storyline i två klasser blir de aldrig desamma eftersom deltagarna har så stor påverkan på förloppet.

Mål och resultat
Åtskilliga av kursplanernas mål och många typiska språkövningar går lätt att lägga in i en storyline. Det är bara fantasin och arbetstiden som sätter gränser.
      Det största vinsten med denna undervisningsmetod är en stor muntlig aktivitet. I en storyline finns det inte några givna svar och kommunikationen upplevs som meningsfull eftersom den sker i ett sammanhang. Alla elever, oavsett förkunskaper, pratar mer på målspråket. Många överläggningar sker i grupperna och med jämna mellanrum presenterar man saker för sin eller andra grupper i klassen. Till skillnad från muntliga prov är eleverna sällan nervösa när de pratar i ett rollspel. De kreativa inslagen är rekvisita och behöver inte vara bildsköna för att fungera. De stimulerar fantasin och det är lättare att prata när man gör det till en bild.
     I de högre årskurserna vill lärarna ha betygsunderlag och denna metod erbjuder som sagt många tillfällen att bedöma elevernas muntliga prestationer. Skrivövningar samt hör- och läsförståelse kan utan hinder planeras in i förloppet men man får själv leta upp eller fabricera övningar som passar in i historien.
     Det ökade engagemanget är ett resultat av att allting sker i ett konkret sammanhang. Jag undervisar elever i klasserna fyra till nio och de går alla in för metoden med liv och lust. Även äldre elever kan säkert uppskatta denna metod . Jag vet t ex att juridikstuderande vid Lunds universitet övar domstolsförhandlingar i rollspelsform.
     Variation är viktig i all undervisning och storyline är en av många metoder att skapa lust att lära sig språk. Mina utvärderingar med elever visar att den är ett välkommet och motivationshöjande inslag. Förhoppningsvis kan jag inspirera någon språklärare med denna metodbeskrivning.

Monica Carlsson, Gunnesboskolan

Gunneshem- en storyline om järnåldern

Ett samarbetsprojekt mellan Riksantikvarieämbetet och Gunnesboskolan i Lund våren 2006

Inledning

Hösten 2005 startade ett samarbete mellan Riksantikvarieämbetet och Gunnesboskolan i Lund. Arkeologerna ville finna nya vägar ut i skolorna och lärarna ville ta vara på denna expertishjälp på bästa sätt. Arbetslag 7 hade ett antikentema inplanerat på vårterminen och vi bestämde oss därför för att inrikta arkeologifördjupningen på svensk järnålder, dvs vad hände här hemmavid när antiken blomstrade i medelhavsområdet.

Vi valde att genomföra en storyline, i vilken man skapar en fiktiv verklighet, och eleverna skulle på svensktid skriva en berättelse som innehöll de olika händelserna. Arkeologerna hade varje vecka under tematid (elevens val) kontakt med en liten grupp (15 st) intresserade elever som fick information mestadels via powerpointpresentationer. På elevens-val-tid presenterade experteleverna ny information varje vecka som resten av eleverna bakade in i sina berättelser. 

Slutprodukten, storylineberättelsen, blev ovanligt lyckad. Varje elev skrev den bästa berättelse de någonsin skrivit. Alla berättelser hade ett fylligt innehåll baserat på historiska fakta och elevernas fantasi. Genom experteleverna (och arkeologerna) fick de varje vecka nytt historisskt stoff som de kunde baka in i sina fiktiva berättelser. Eftersom eleverna tilldelats olika roller var alla texterna olika.

Andra vinster var att historia/arkeologi och svenska integrerades på ett intresseväckande sätt, som uppskattades av eleverna. Experteleverna växte med uppgifterna och blev rutinerade på att redovisa för klasserna. Arkeologerna var också nöjda med detta annorlunda och lyckade sätt att använda deras arbete i skolundervisningen.

Storyline; Metodbeskrivning
Metoden storyline innebär att man skapar en fiktiv verklightet där varje elev spelar en roll. Varje ”steg/händelse” kombineras med någon kreativ uppgift, t ex en bild eller en dramatisering. I förväg bör man ha planerat alla stegen/händelserna samt en avslutning. Vi la en vecka per steg: På elevens val tid presenterades veckans nya stoff och sedan skrev och målade eleverna på svensktid under sex veckor.

Steg 1: Landskapet
Vår ide var att skapa en skånsk järnåldersboplats som skulle heta Gunneshem. Arkeologerna presenterade en powerpoint om vilken kunskap de hade om landskapet vid den tiden samt hur de kommit fram till detta. Med boplatsen Västervång i Trelleborg som förebild skapade vi ett modellandskap som skissades på spännpapper 1,5-4m och sattes upp i alla tre klassrummen. Lärarna hade skissat konturerna av kullar, bäck etc för att arbetet skulle komma igång lite snabbare. Varje elev fick någon uppgift; t ex måla väggplansch, rita hasselbuskar/ äppelträd/ ett hamlat träd/ en ek/ grisar / hönor/ får, kor etc. Alla eleverna började på svensklektioner att beskriva detta landskap.

Steg 2: Boplatsen

Nästa genomgång ”experteleverna” fick med arkeologerna handlade om hur man bodde. Arkeologiska fynd berättar hur husen såg ut både ute och inne. I vårt landskap skulle vi nu skapa två gårdar; Gunneshem och Kullagården, samt två grophus. Efter genomgång ute i klasserna ritade några elever dessa byggnader som klistrades på väggplanschen och alla elever skrev beskrivningar av husen utvändigt och invändigt.

Steg 3: Karaktärer
Genom arkeologiska fynd kan man också veta hur människorna såg ut, vad de hade på sig samt vad de sysslade med. Utifrån detta skapade vi en ”rollbesättning” för vår boplats.
Gunneshem: Hövding + fru + barn + träl+ trälinna + trälbarn; 4-5 krigare; en Völva (sierska)
Kullagården: Två bönder med fruar (som var väverskor) och vardera två barn, en

krukmakerska; en järnsmed + träl.

Efter en genomgång i klassen fördelades dessa roller genom lottning och de började skriva vars en personbeskrivning. De skulle också namnge samt göra en bild av sin karaktär. Dessa sattes upp runt väggplanschen med namnlappar så eleverna kunde skriva om de andra karaktärerna i sina berättelser.

Steg 4: Sysselsättning/ Händelser under en dag i mitt liv

Vad sysselsatte de olika karaktärerna sig med? Även här kunde arkeologiska fynd av verktyg och redskap ge oss besked och efter ”expertelevernas” presentation började det egentliga skrivandet. Nu skulle varje elev använda sig av sina beskrivningar av landskap, boplats samt sin person i en berättelse där det hände något. På svensklektioner gick vi igenom hur man skapar en god handling med intressanta hinder/problem på vägen mot ett planerat slut. Eleverna gjorde också en bild av sin person sysselsatt med någon typisk aktivitet. Dessa bilder klistrades därefter upp på väggbilden.

Steg 5: Ett besök

Arkeologerna hade en presentation av Romarriket samt deras påverkan på vårt land. Denna gång varierade vi genomgången i klasserna och en lärare klädde ut sig och spelade en återvändande krigare som varit iväg som legosoldat i Romarriket i 25 år. Han berättade om soldatlivet, mat, verktyg, vapen och redskap samt om staden Rom och på overhead visades en vinservis samt två glas (arkeologiska fynd), som han bland annat hade med sig hem. Därefter fick eleverna på något sätt baka in detta besök/ denna information i sina berättelser.

Steg 6: Avslutning; Offerfest.
Arkeologiska fynd kan också berätta om kulter, gudar och offer vilket den avslutande genomgången handlade om. Experteleverna visade bilder och filmer om offerfester, gudar och tempel. Detta skulle användas och bakas in i de olika berättelserna som en offerfest.

Resultat och utvärdering
Alla elever var positiva till det ämnesövergripande projektet. Skrivandet på svensklektionerna kombinerades med historiska fakta och bilduppgifter. De fick intressanta fakta från arkeologerna och i kombination med elevernas fantasi skapades riktigt bra berättleser. Svensklärarna menar att samtliga elever skrev sina bästa texter någonsin. I och för sig var det säkert den berättelse de lagt ner mest tid på (alla svensklektioner i sex veckor) men under denna tid blev de medvetna om olika kvalitéer i texter och kunde omsätta det i den egna texten. ( Se elevinstruktioner; bilaga 1, samt ett exempel på en elevs färdiga storyline, bilaga 2.

Väggbilden där boplatsen och dess innevånare illustrerades hjälpte också till när eleverna skulle förflytta sig i tid och rum. De gick ofta bort till väggplanschen och tittade efter vad de olika karaktärerna hette så att de kunde skriva om dem i sina berättelser.

I utvärderingen framgick ocså att dramatiseringen, besöket, uppskattades av eleverna. Men när eleverna i expertgruppen ombads att dramatisera en offerfest fick vi blankt nej. (De elever som gillar att spela teater fanns i dramagruppen som hade en parallell verksamhet med vår.)

Det finns inte ett rätt sätt att undervisa men en tumregel är att variation i undervisningen förnöjer och metoden storyline är ett sätt att variera arbetssättet. Det enda negativa med metoden är att det kräver ett ganska stort förbererdelsearbete av lärarna om man själv bygger upp allt från noll. Metoden blir allt mer populär och ett gott råd för att minska arbetsinsatsen är att gärna använda sig av en färdiggjord storyline och sedan ändra den så den passar det ämnesområde man själv tänkt sig. För att en storyline ska lyckas krävs också engagemang från lärarnas sida. Variation förnöjer men om metoden är ny för eleverna måste man entusiasmera dem till att ta egna initiativ. Storyline är ett elevaktivt arbetssätt och resultatet blir bätrre ju mer initiativ eleverna tar.

I utvärderingar sa de flesta eleverna i expertgruppen att de fick för lite tid att förbereda sig för presentationerna i klasserna. På elevens val tid fick de genomgångar med arkeologerna mestadels via powerpointpresentationer. Dessa varvade text, bilder av fynd och rekonstruktioner så att elverna skulle få en uppfattning av livet under järnåldern. Eleverna gavs dessutom ett antal websidor där de kunde söka mer informtion. Efter genomgång hade eleverna ungefär 50 minuter till förberedelser och detta tyckte de var för lite för att kunna sätta en egen prägel på presentationen. Som det nu blev valde de ut de bilder / det material de tyckte var mest intressant ur powerpointpresentationerna. Experteleverna blev också vana att göra muntliga presentationer. De var uppdelade i tre grupper med fem elever i varje och vid fem tillfällen ansvarade de för faktapresentatonerna i klasserna. Arkeologgruppen gjorde också ett uppskattat studiebesök på Riksantikvarieämbetets magasin på Gastelyckan där personal hade plockat ur några godbitar till beskådan.

Avslutning
Hela antikenprojektet avslutades med en presentation för föräldrarna. Utöver arkeolog-gruppen visade dans-, musik-, drama- och bildgrupper upp sig. Arkeologgruppen berättade om vår storyline till en av väggplanscherna samt visade en del powerpointbilder och några arkeologiska fynd. Eleverna var stolta att visa upp vad de gjort i skolan och föräldrarna uppskattade denna inblick i skolans verksamhet.

De flesta eleverna valde att sätta in sin storyline i portfolion där de sparar skolarbeten som visar på personlig utveckling. Eleverna var alltså nöjda med sitt arbete och medvetna om goda kvaliteer i texterna.

Genom Riksantikvarieämbetets insats fick vi extra stimulans vilket var av stor betydlese för projektet. Den arbetskrävande biten att faktamässigt förbereda de olika stegen i vår storyline gjordes av Anne Carlie på ett utmärkt sätt.

Bilagor
Bilaga 1; Elevinstruktioner för skrivandet

Kontrollera kvalitén i din storylineberättelse:

OK
Alla delarna finns med i din berättelse
___ Landskapet beskrivs.
___ Boendet beskrivs.
___ Din person beskrivs, utseende, kläder, familj och relationer till andra på boplatsen
___ Beskrivning av vad din person gör en (o)vanlig dag
___ Beskrivning av besöket.
___ Beskrivning av blotfesten.

Du har gjort en disposition;
___ rubrik
___ inledning,
___ styckeindelning
___ avslutning.

Röd tråd

Helst ska styckena hänga samman med en röd tråd, d v s man ska inte hoppa från det ena till det andra om det inte ingår i ens upplägg, t ex i en parallellberättelse.

Du har kontrollerat ditt språk
Du har själv rättat de språkfel du brukar göra (se förbättringslappen). T ex håll dig till samma tidsform (nutid eller dåtid) hela tiden och variera din meningsbyggnad. ( Börja meningarna med att besvara ; När? Var? Hur?)

Plusnivå
Du har skrivit en skönlitterär berättelse och ingen faktatext.
Du ska baka in tidstypiska fakta i berättelsen men det får inte bli en faktatext.Ex: ”Jag gick runt husknuten tryckte mig intill lerväggen, som luktade jord och gammal gödsel. Vattnet droppade ner från vasstaket och jag hörde mitt hjärta bulta. Min husbonde Store gick över gården och spejade efter mig. Han fortsatte över vägen bort till den gamla övervuxna gravhögen som varit mitt favorittillhåll vid hans tidigare vredesutbrott.”

Du har gestaltat
Att gestalta innebär att man skapar bilder inne i läsarens huvud. Istället för; ”Det var en tidig vårmorgon och alla vakande.” skriver du t ex;”Solens strålar klättrade över östra kullen och letade sig ner över boplatsen. Daggen avdunstade när värmen gjorde sitt intåg. Ljuset letade sig in genom den öppna klaffdörren i hövdingagården Gunneshem. Dörröppningen skymdes plötsligt av en mager ko som fick huka sig när den tog sig ut genom den låga dörren. Hon följdes snart av ytterligare tre kor, tjugo får samt sju grisar som med nöjda läten började beta på gräset som nyligen tittat fram under snötäcket.
Inne i huset avslutade husets invånare dagens första måltid. De satt runt den öppna elden där en stor lergryta ångade med en gröt gjord av korn och vete. Stor som liten försåg sig ur grytan med vars en träslev. I husets västra del höll en träl och en trälinna på med att samla upp djurens träck. Detta skulle användas till gödsling senare på dagen.”

Du har byggt upp en intrig med genomtänkta hinder och lösningar.
T ex Järnsmeden är missnöjd med trälens arbete; blir arg och behandlar honom illa; det visar sig att trälen är sjuk; smeden kontaktar Völvan som (mot betalning) sjunger några sejder, trollsånger, och ger trälen några helande örter som botar honom.

Bilaga 2: Ett elevarbete
Motina

Det kändes att den kalla luften hade dragit bort. Dimman på bäckens vattenyta hade flugit iväg. Knopparna på träden hade sakta förökat sig. Fåglarnas sångröst var så ljuvlig att man fick gåshud. Jag gick med små kvicka steg ner för grusvägen mellan de mäktiga kullarna. Mor stod vid vårt hus, som var täckt med lera, och på taket låg katten och busade bland höet. Hon vinkade att jag skulle komma, antagligen skulle jag hjälpa till hemma med gröten, som vi alltid äter vid morgonen. Hon vinkade ivrigt på mig, och snabbt sprang jag till vår smutsiga boplats. Far gödslade åkern som vanligt och bredvid åkern sprang Adina och jagade bort några stackars höns. På en trädstubbe bredvid ingången till huset satt Drewa och dagdrömde, säkert om en av krigarna hon var störtförälskad i. Mor snubblade lite slappt på tröskeln ur långhuset för att hon blev bländad av den morgonstarka solen. Hon såg så sorgsen ut som en liten hundvalp som inte hade någon att leka med. Man såg direkt när något inte var som det skulle, men jag vågade inte fråga henne. Hon kanske inte ville att jag skulle veta. Jag vände mig om mot Drewa och knuffade till henne lite retsamt. Hon besvarade knuffen med ett milt glädjeskrik. I ögonvrån såg jag en tår rinna på mors rosiga kind. Hon tog bort tåren med sin högra handled och snyftade lite lätt.
- Här hjärtat, sade mor och lämnade över brödet med darrande händer.
Jag tittade undrande på henne och sökte ögonkontakt. Man riktigt plågades av att se mor så förstörd. Plötsligt reste sig Drewa snabbt från sin stubbe.
- Vi ska till skogen! sade hon glatt och reste sig från sin stubbe.
Hon verkade inte veta varför mor var ledsen. Jag trodde inte att det var sant! Jag tittade på Drewa, som hade spikat fast sitt smile och sedan på mor som inte var lika glad.
- Jaa! skrek jag, överlycklig som jag var.
Mor och far hade lovat mig att när jag blev stor skulle jag få vandra i skogen, som Adina hade gjort för ett år sedan. Jag började genast hoppa omkring som en dåre så att lerpölen under mina fötter blev större. Det var det bästa som har hänt i hela mitt liv.

Dagen hade gått så fort. Jag och Drewa satt uppe på den högsta kullen och kikade ut över vår lilla boplats. Allt var så litet, husen var som små kottar som hade ramlat av från granarna. Man såg små prickar röra sig väldigt långsamt. Antagligen var det hästarna eller korna. Jag föreställde mig att pappa gick och drog korna som ett slitet djur. Mina ben var utmattade efter den långa vägen vi hade gått och mjölksyran trängde sig upp mot låren som ett starkt gift. Den svala luften blåste i mitt öra. Jag tittade milt på Drewa som låg och tänkte. Något var fel, det märkte jag, det hade jag märkt redan när jag såg mors sorgsna ansikte. Efter en stund frågade jag om allt var okej. Först fick jag inget svar sedan mötte hon min blick lite osäkert. ”Jadå, jag bara tänker lite…”, svarade hon mystiskt. Men jag visste att det var något fel. Jag berättade det jag såg innan, att mor grät. Hon verkade veta om det för att hon blev alldeles stel när jag sa det. Jag tittade bort på en ljusgrön hasselbuske som precis hade fått sin första nöt, som var grön som ett ekblad. Det kom en liten brun fågel som satte sig försiktigt på den tunna grenen. Jag fastnade med blicken på honom. Har nog aldrig lagt märke till att fåglar kan vara så söta. Tiden gick och jag hade fortfarande inte fått något svar från Drewa. Nu reste jag mig och tittade ner på Drewa.
- Okej, som du vill…, började hon med en sorts inlevelse, som när hövdingen ska berätta något viktigt.
När hon hade berättat hela historian om att Ada ville rymma och att mor skulle hjälpa henne blev jag alldeles tom inombords. De skulle rymma redan ikväll, och jag hade inbakat någonstans i huvudet att jag inte hann säga farväl, eftersom det redan började nalkas mot kväll. Jag hade inget att kommentera, bara en väldig tystnad och en djup suck. Jag visste inte hur jag skulle reagera så jag satte mig bredvid Drewa, tätt intill henne och hon kramade mig vänligt. Nu satt vi där som två små ekorrar inflätade i varandra. Dagen hade ändå varit bra, och den började lida mot sitt slut. Solen sjönk som en stor sten genom sjön. Jag hade lovat Drewa att inte berätta det för någon, att mor skulle hjälpa Ada att fly. Tänk så arg John skulle bli om han fick veta det. Just i denna sekund hade jag lust att springa ner till John och döda honom. Det hade jag velat sedan länge, men aldrig att jag skulle röra honom. Men vad skulle jag göra? Inte kunde jag säga till hövdingen att John slog Ada. Han tyckte att man fick det om trälarna inte skötte sina jobb. Usch, jag hatade både John och hövdingen. Jag blev ännu mer rädd för Adas och mors skull. När de rymde skulle ju såklart hövdingen skicka alla byns starka soldater på jakt efter henne, och när de hittade henne skulle han nog ge henne så mycket spö. Jag fick genast medlidande och kände att en tår bildades i mitt högra öga. Jag tyckte så synd om henne. Hon hade sagt många gånger att hon skulle vilja komma bort härifrån. Hon ville bli lycklig, och hon ville göra något spännande med sitt liv, inte bara vara en slav till någon djävul som slog henne när hon inte ville lyda hans order. Vi satt där, Drewa och jag, och lyssnade vaksamt på skogens ylande ljud. Ingen av oss var pigga på att resa oss och gå hem. Vi satt där som två katter som blev strukna över den mjuka pälsen och njöt i den kyliga kvällsluften. Nu hade dem små kottarna slutat att röra på sig, och på boplatsens gårdsplats gick några höns och tickade hungrigt med näbbarna i marken efter maskar.
- Det kanske är bäst att vi drar oss hemåt, sade Drewa med en trött röst.
- Jaa, började jag lite grovt. Nu går vi hem.
Utan att blinka var båda uppe på fötterna och vi började sakta sugas ner mot boplatsens kärna. Med trötta steg spatserade vi ner till vårt långa hus där leran på väggarna just hade torkat in efter att himlen hade öppnat sig igår natt. Vi klev in med mjuka steg genom huset med tanke på hur mycket vi hade gått idag. Jag såg Adinas oro i hennes mörkgråa ögon. I ögonen såg det ut som ett vilt okontrollerade hav med massor av vågor. Hon reste sig från eldstaden och gick med tunga, släpande steg. Jag mötte sakta hennes blick och hon kramade om mig hastigt. Hon tog kraftfullt tag i min arm och ledde mig mot utgången. Där ute hade den ljusa luften förvandlas till ett mörkare sken. Månen hade sakta rest sig över Kullagårds största kulle. Nu skulle det komma. Nu skulle hon nog berätta hon nog att mor och Ada redan hade gett sig av. Adina tryckte ner mig på vår trädstubbe vi hade bredvid ingången. Hon satte hårt sina händer på mina axlar och viskade högt.
- Du vill inte veta vad som försigår mellan far och hövdingens fru! sade hon och var helt chockad och förtvivlad.
Jag tittade upp mot henne och kände hur kall jag blev i hela kroppen. Det iskalla började i tårna och sökte sig uppåt magen. Jag vågade inte titta på henne mer, utan drog bort hennes händer från mina ömma axlar och ställde mig upp. Men jag kunde inte tänka på annat. Min hjärna var helt vilse och yr. MOR?!Jag sprang in till långhuset igen och ropade högt på mor. Hon var inte inne, och jag undrade vart hon kunde ha gått. Förtvivlat började jag leta bakom stora halmhögar och bredvid de trubbiga hörnen tills jag insåg att hon nog var vid bäcken. Jag kände mig stressad och rädd på samma gång. Magen började ropa efter mat, men jag hade inte tid till att äta nu. Med långa, väldigt snabba steg rusade jag ut genom djurens utgång, som var på den andra sidan. Jag hejdade mig snabbt, för långt uppe på kullen såg jag mor och Ada gå, och de blev mindre och mindre för varje steg de gick. Jag kände på mig att jag aldrig skulle få se mor igen. Jag stod där, gråtfärdig och hungrig som jag var, men det kunde inte hejda mig från att skrika det högsta skrik jag någonsin gett ifrån mig. Jag älskade mor så mycket, men jag skulle aldrig mer se henne. Usch, det lät som en mardröm. Så högt som jag skrek på mor, så högt har jag nog aldrig skrikit förut, och inte visste jag varför jag skrek heller. För det första skulle de aldrig höra mig, de var ändå snart utom synhåll och för det andra skulle ett skarpt skrik inte hejda henne. Det kändes så konstigt att jag stod mållöst och tittade på mor när hon försvann bakom de skygga kullarna. Solens sista strålar hade drunknat bakom den östra kullen och snart vaknade månen till liv.

Jag väcktes tidigt på morgonen av att jag svettades. Den svaga solen hade just skymtats till på himlen och svaga vindpustar trängde sig in vid dörren. Jag satte mig hastigt upp, så att jag blev alldeles yr och tittade med förvånade ögon runt mig. Det första jag kom ihåg sen kvällen därpå var att mor gav sig iväg för att hjälpa Ada att rymma. Det lät så skumt att jag inte trodde på det själv, men när jag hade letat mig runt på alla de sovande ansiktena förstod jag att det inte var en dröm, det var verklighet. Snabbt men säkert tassade jag upp och jag kände att mina små fötter blev till is. Den mörka, hårt packade jorden var så kall, och jag hade inte tagit på mig mina läderskor heller. Jag hade väl glömt det. Jag sprang ut till åkern där far arbetade och ropade på honom. Han var längst bort på åkern. Han började alltid med den ena ändan och kom inåt. Kraftfullt ropade jag att han skulle komma, men han var fullt upptagen med sitt arbete att han inte hörde. Jag skulle just vända och gå in då jag såg någon kom vandrade långt borta vid bäcken. Hastigt försökte jag se vem det var men allt jag såg var ett rött skynke med stora guldspännen. Det såg så fint ut, jag hade aldrig sett något liknande. Vem var så rik att han kunde gå runt med röda tyger och guldspännen, om det inte var en mycket mäktig hövding, som det inte kunde vara för då skulle han inte komma travandes alldeles ensam. Jag stod och tvekande om jag skulle gå in till långhuset igen och lägga mig, eller om jag skulle gå och möta människan, som jag trodde var en man. Det andra alternativet verkade kul, så jag gick och mötte honom. Allt närmare kom jag, och för varje steg jag tog desto tydligare såg jag att det var en man. Han var runt 40 år och hade både skägg och mustasch. När jag bara var tio meter ifrån honom stannade jag till. Jag kände hur det våta gräset kliade på mina vrister.
- Hej du, började han artigt med en ganska hög basröst.
Jag stod helt stum och bara stirrade på honom. Aldrig i hela mitt liv hade jag sett något liknande. En man, så stor, så mäktig som verkade riktigt trevlig.
- God dag, sade jag och neg.
Jag ville ju inte att den mäktige mannen skulle tycka att jag var oartig.
- Haha, skrattade han. Du behöver inte behandla mig som en kung!
Jag kände att jag blev generad. Var jag överartig?
- Vadå? frågade jag undrade. Vad menar du?
Han höjde rösten lite, harklade sig.
- Jag har varit i Rom och hälsat på. Nu är jag här för att hämta min dotter. Du kanske känner henne? Ada, som bodde hos järnsmeden. En vän till familjen förstår du.
Jag blev genast förlamad i ansiktet, helt stum och jag fick inte fram ett ord.
- Känner du henne kanske? skrattade han och såg antagligen att jag blev helt tyst.
- … Ja, började jag tveksamt.
- Vad bra! Då kan du visa mig var hon är, om du vill, sade han glatt och lät övertygad om att hon absolut var i fint skick och mådde bättre än någonsin.
Jag hann inte tänka ut ett rimligt svar förrän jag hörde någon ropa på mig.
- Motina? skrek far, med en grov röst.
Han nästan småsprang till mig. Han verkade både orolig och arg, när jag såg ansiktsuttrycket på honom. Jag visste exakt vad han skulle säga när han kom till mig, att jag inte fick prata med främlingar. Han trodde alltid det värsta, att mannen skulle kidnappa mig eller något ännu värre. Han stannade precis vid mig och höll sin hand över mitt huvud och den andra armen runt mina axlar, nästan som en hård kram. Mannen som jag pratade med mig bara glodde på far, som om han var helt galen.
- Du skulle bara våga dra av ett hårstrå på min dotters huvud, sade han mycket argt och lät som en hjälte.
- Vad menar du herrn? sade mannen undrade.
- Far, släpp mig, sade jag och försökte ta mig loss från hans hårda grepp om mig.
- Vadå? sade far mer lugnt nu. Han ska inte få göra dig illa Motina, du vet väl att jag är rädd om dig.
Jag tittade upp på far och han gav mig en varm blick.
- Jag försöker inte göra din dotter illa, förklarade mannen. Jag kom tillbaka hit för att hämta min dotter.
Det blev tyst igen. Far släppte mig medvetet och såg ut som ett frågetecken.
- Hans dotter heter Ada, tillade jag.
- Jaså, trälinnan åt järnsmeden?
Det lät så övertygande när far frågade det.
Mannen som var rik och hade varit i Rom, och han hade en trälinna som dotter. Det passade inte riktigt. Mannen skrattade högt och förklarade för far som det var, att han hade lämnat Ada hos järnsmeden när hon var 7 år, för att själv åka till Rom, och nu när han var tillbaka skulle han komma tillbaka till Ada och leva med henne. Far tittade sorgset ner på mig och sedan upp på mannen igen.
- Är något på tok? frågade han oroligt, och när far tittade ner på mig den tredje gången, förstod han att det inte var som det skulle.
Nu hade det gått ungefär femtiofyra dagar sedan ”mannen från Rom” hade kommit, och femtiofem dagar sedan mor och Ada gav sig iväg. Han hade fått veta sanningen, hur Ada egentligen hade haft det, och han fick även reda på att hon hade rymt med mor och att hon aldrig mer skulle komma tillbaka. Mannen, som hette Roger, fick bo hos oss i vårt långhus. Det fanns ju ändå en ledig plats, efter att mor hade stuckit, så då kunde han ju passa på att ta den. Han visste inte vart han skulle ta vägen, så han fick lov att stanna här om man hjälpte till med all övrigt arbete som behövde göras.

Det var kväll och Kullagårdens alla människor skulle samlas för blotfesten. Där skulle vi offra några kalvar, och en häst. Egentligen gillade jag inte blotfästen särskilt mycket. Det var inte kul att se på när hövdingen offrade de stackars djuren. Visserligen gjorde vi det för gudarnas skull, men kunde inte dem få något bättre? Något som verkligen var en gåva, inte några djur som led. Jag trodde att gudarna var emot djurplågeri. Men kanske hade jag fel. Jag satte på mig mina läderskor och sprang ut genom vår halvt söndriga dörr. Alla stod och tittade på mig. Far, Roger, Drewa och Adina. Mitt ansikte möttes av den kyliga luften som var riktigt mörk nu. Man märkte stor skillnad på värmen. Visserligen var det fortfarande kallt på kvällarna, men på dagarna lyste solen med sina starka strålar över vår nyvakna boplats, Kullagård. Samtidigt som jag stod på gårdsplatsen utanför dörren och försökte knyta mina läderskor, började de andra springa till blotfesten. Vi var redan försenade lite och ville inte bli ännu mer försenade. Jag lyckades inte knyta dem, så efter allt besvär tog jag skorna i min ena hand och sprang barfota upp för den största kullen och ner till blotfesten. När jag äntligen var där blev jag förvånad. Så mycket folk det fanns! Överallt! Och inte visste jag att Knut och Margareta hade fått en son. Jag fick syn på Drewa bakom någons huvud och jag ursäktade mig och gick fram till henne och frågade om hövdingen hade kommit. Han kom alltid och höll tal på blotfesterna, och det var han som frivilligt högg av djurens huvuden, den elaka människan. Precis när hon sade att han inte hade gjort det, började alla applådera som galningar. Antagligen kom han. Alla knuffades och hade sig, så jag och Drewa skiljdes åt. Nu hade ugglorna börjat hoa i skogen tätt intill oss. Jag orkade inte lyssna på hövdingens långa tal, så jag satte mig bakom några buskar och stora stenar en bit bort. Jag trodde ingen märkte att jag försvann bort. Som vanligt satt jag och kvällsdrömde. Jag drömde om mor, att hon låg mitt i skogen och led utan Ada, som redan var död. Alltid när något hände, när något blev annorlunda, vad som helst, så inbillade jag mig alltid det värsta. Precis som far. Inte vet jag varför. Kanske för att jag ville bli glatt överraskad sen. Allt djupare tänkte jag, och ju djupare jag kom i drömmen, desto mer trodde jag att det var sant. Det var så verkligt att jag kallsvettades.

Plötsligt hörde jag skratt och ljud från skogens mörka dike. Jag reste mig hastigt upp, att jag blev alldeles yr och kisade för att se vem det var, men jag kunde inte se för mörkret. Jag måste erkänna att jag blev rädd. Det kändes obehagligt i magen. Jag ville inte att de skulle se mig, så snabbt letade jag upp ett bra gömställe. Det enda jag hann se var en buske, så utan att tänka dök jag ner i den och försökte göra det bekvämt för mig. Men de tunna, vassa grenarna stack mig överallt. Det var svårt att inte göra ljud ifrån sig, men när jag väl hade kommit till rätta blev det tyst som i graven. Sakta föste jag bort grenarna ur min syn och såg genast de två människorna. Egentligen hade jag inte behövt slänga mig in i en taggbuske, men jag ville se vem det var, och jag ville definitivt inte att de skulle upptäcka mig, det skulle bara ställa till en massa onödiga problem. Jag var stelfrusen av mig, inte tänkte jag att det skulle bli så kallt, antagligen tänkte jag att den stora elden skulle värma. Det var nästan ännu läskigare nu, där jag satt i busken. De stora, mörka granarna spred sina långa, klädda grenar utanför skogsområdet. När jag snart såg att personerna hade trevligt lade sig oron. Men det betydde inte att jag skulle hoppa ut från busken med ett flin på läpparna. Jag satt på huk i busken, och mina ben började krampa. De fick inte blod, så jag var tvungen att byta ställning. Mina tår hade inte heller något syre, så de var totalt iskalla, som små istappar. Precis när jag skulle ta ett nytt grepp med handen om en tunn gren bröts den. Det gick på en sekund sen låg jag där med slutna ögon och önskade att ingen märke mig. Som tur var, var jag uppe på fötterna lika snabbt som det hände. Det skulle inte ha varit så kul om alla stannade upp och tittade på mig. När jag tittade upp igen för att inte förlora blicken på de två, såg jag att det var far! Jag blev alldeles förlamad. Hela min kropp stod helt still och jag kunde inte röra en enda muskel. Platsen runt omkring mig, runt buskarna, var gräsklätt. Och fullmånen lyste ner på de långa grässtråna så det såg ut som att de var blåa. Far var inte heller påklädd. Hans skjorta var sönderriven och byxorna låg kvar på platsen de kom ifrån. Som tur var hade han ett skynke som täckte det privata. Jag hade inte sett ansiktena på dem, bara de nakna ryggarna. Aldrig att jag hade en tanke på att det faktiskt kunde ha varit far! Jag hade helt glömt bort det Adina ville säga till mig den kvällen mor gav sig iväg. Världen runt mig stannade till, som om en sekund blev ett dygn, och när jag tänkte på att far och den där andra kvinnan hade haft en kärleksaffär blev jag stående där i säkert fem minuter till. Jag blev djupt sårad, kanske för att tanken på mor slog sig varje gång jag tittade på far. Han hade sett mig, hur jag reagerade, mitt ansiktsuttryck. Han blev nog väldigt orolig. Det syntes på honom. Jag hoppades på att han kände sig som en ynkrygg. En feg idiot som var otrogen mot den han älskade mest. När han såg att jag släppte ut min sorg gick han emot mig vädjande och försökte övertala mig med sin blick att han var totalt oskyldig och att inget hände. Han drog till sig hans byxor från kvinnan och sprang mot mig.
- Motina, det är inte som du tror, sade han med en sorgsen röst.
Han måste väl ha fattat hur skruvat det lät, med tanke på hur han såg ut.
Utan att fnysa eller skrika något hemskt åt honom sökte jag mig in mot folksamlingen. Den blåsvarta kyliga luften blev allt rödare och varmare ju närmare elden jag kom. Hövdingen hade tydligen kommit, han mumlade något om ”järnsmedens trälinna”. Jag stannade upp och riktade huvudet mot honom.
- Och om hon inte hittas snart så skickar vi alla soldater på jakt efter henne, och då och där dödas hon genast, sade han grovt.
Ingen vågade stå emot hans åsikter, så alla nickade instämmande. Jag sneglade mot Rogers håll, och såg sorg i de mörkbruna, nästan svarta ögonen.
- Ursäkta mig, ropade jag argt och viftade ivrigt med min arm i luften.
- Ursäkta, ursäkta, fortsatte jag lika argt.
Allt mitt adrenalin i kroppen pumpade ut i alla ådror och det började ryka ur öronen på mig. Hövdingen tittade upp förvånat.
- Är det någon som vill yttra sig? frågade han och alla backade oroligt.
Att folk inte vågade säga emot honom, han som är så sjuk i huvudet. Tänk att jag, en 9 åring var tvungen att tala om hur jävla korkad han var.
- Ingen vet sanningen..., började jag argt.
Alla tystnade och jag såg att far försökte hindra mig från att fortsätta.
- Ada, järnsmedens ”trälinna”, är inte född som en trälinna, hon ska inte vara en trälinna.
Ordet trälinna uttalade jag extra högt. Jag närmade mig den oranga, stora elden där hövdingen stod bredvid. Allt folk inklusive hövdingen stod stumt och ville höra mer.
- Ni kanske kommer ihåg Robert, sade jag snabbt.
Folket tittade på varandra och rynkade ögonbrynen.
- Jodå, han minns jag allt.
Det var en smått kraftig man i 30 årsåldern som sade det. Alla bytte håll på huvena och såg konstigt på mannen.
- Roger Stigsson och jag var goda vänner, innan han reste till Rom.
Alla blev häpna och började prata med varandra så att tystnaden byttes ut mot ett högljutt väsen. Till och med jag blev chockad, och kom på att jag hade glömt bort Roger, så jag spanade runt på alla håll och kanter efter honom. En sak till jag hade glömt bort var far och hans älskarinna, men jag orkade faktiskt inte bry mig om dem. Jag var egentligen bara besviken på honom, jag förstod inte hur han kunde göra något sånt mot oss. Speciellt mot mor.
- Kurt, är det du? ropade Roger ivrigt och glatt från den andra ändan.
Alla huvena ditåt. Roger blev stum och generad när alla tittade på honom. Både Kurt och Roger hade ställt sig på en högre höjd, kanske varsitt flak där halm låg på.
- Det kan du ta och skriva opp, flämtade Kurt lika glatt.
Tillsammans berättade de hela historien om Roger och hans ”adelsdotter”. Folket hade verkligen tagit åt sig av de sorgligaste delarna av historien och de började nicka nedstämt. Det såg också ut som att hövdingen var lite ledsen, eller att han hade förståelse/skuldkänslor för att han hade missförstått det om Ada.
- Ska ni fortfarande döda henne om ni får tag på henne? frågade jag och tittade skarpt på hövdingen, liksom alla gjorde, och väntade på ett nej.
- Naturligtvis inte, skrattade hövdingen. Varför får jag veta det nu?
- När skulle vi annars berätta det för dig hade du tänkt? var det någon som undrade.
Det blev tyst igen. En enorm tystnad och ingen visste vem de skulle titta på nu.
- Låt oss nu ha kul, ropade hövdingen och sträckte ut sina armar mot oss, som om han skulle krama någon, men jag tror nog att alla skulle avstå.
Nu började folk röra sig och prata med varandra, och redan efter några sekunder hörde man lättroade människor som gapskrattade åt något tråkigt.

Nu var det kolsvart ute, men inte en kotte hade tänkt gå hem än. Kvällen hade varit så trevlig, och alla tjoade och skrek och verkade vara fulla på mjöd. Nu var det offringsdags. Alla var uppspelta när kalvarna dödades. Usch, det var så hemskt att se på. Den stackaren skrek på hjälp, men vem skulle rädda honom? Jag hatade djurplågeri, liksom alla andra, men det såg inte detta som djurplågeri, utan som en gåva till gudarna. När den andra kalven skulle offras ville jag varken se eller höra det, så jag vände mig om och höll för öronen och blundade så hårt att jag fick ont i huvudet. Jag bara sprang och satte mig där jag såg far innan. Det enda jag hörde var mina egna andetag och ett ekande i mina öron av att jag tryckte mina händer mot öronen så hårt. Egentligen var det kanske lite överdrivet, men jag ville inte se på när de högg av det oskyldiga huvudet. När jag vände mig om och tittade såg jag att folk samlades runt några människor, vilka det var såg jag dock inte. Nu satt jag och tittade ut över gröningen som såg ut att vara mycket mörk, nästan svart. Jag lyckades inte lista ut vad som var så roligt, för de verkade ha kul. Jag hade släppt händerna för öronen nu, men jag satt bara kvar där. Orkade inte röra mig. Snart hörde jag att någon ropade mitt namn.
- Motina!!!
Jag reste mig blixtsnabbt upp och vände mig om.
- Kom fort! ropade Adina.
Jag trodde att något fruktansvärt hade hänt, och jag kände på mig att mitt hjärta blev tyngre och tyngre och att det bankade hårt inne i min kropp. Snabbt sprang jag till henne och skrek tillbaka.
- Vad har hänt ?!
- Kom så får du se, sade hon.
Nu verkade hon gladare än förr. Men jag ville inte tro något. Jag vågade inte tänka, jag bara sprang till henne. Adina vände sig om och pekade in mot folkklungan. Jag gick några steg närmare för att försöka se igenom en liten springa. Plötsligt kom Ada ut ur klungan, hand i hand med en främmande man. Hela min värld stannade till, så glatt chockad hade jag nog aldrig varit i hela mitt liv. Jag ropade på henne samtidigt som jag sprang mot. Hon betydde så mycket för mig, och jag var jätteglad över att se henne igen. Ada hukade sig en aning och stack ut armarna mot mig. Jag kramade så hårt, och fick hennes blonda, långa hår i mitt ansikte. När vi hade släppt taget om varandra satt hon kvar på huk.
- Hur mår du? frågade hon snällt.
- Jättebra, ljög jag.
Det var inte alls jättebra. Det var inte bra alls. Eller, förutom att Ada hade kommit tillbaka, men ändå. Hon och Adina var nog den största livsglädjen just nu. Om de inte hade funnits hade jag begått självmord. Ada strök mitt tjocka, nötfärgade hår och tittade mig i ansiktet. Hon presenterade den unge mannen som stod bredvid henne. Trots att det var så mörkt ute såg jag hans ansikte. Första intrycket var att han hade fina ansiktsdrag. Han var lång, smal och hade grön/bruna ögon. Jag lade också märke till hans hår. Det var brunt och rakt med mycket glans. Har nog aldrig sett så fint kill-hår i mitt liv. Han bugade och jag neg och vi sade våra namn.
- Motina, neg jag och vågade inte titta honom i ögonen mer än då jag sade mitt namn.
- Hej Motina, jag heter Victor, sade han mörkt.
Jag tittade upp på honom och log artigt. Det blev tyst en stund. Nästan lite för lång stund. Vi stod kvar på samma platser och log lite då och då mot varandra. Jag fick en tanke på mor.
- Var är mor? Frågade jag och ville egentligen inte få ett svar.
- Motina!!! Ropade en kvinnoröst som jag väl kände till.
Ada och Victor delade på sig och tittade bakåt. Där stod mor i trasiga kläder och trassligt hår. Hon såg alldeles förskräcklig ut, men jag fick likadan känsla som jag fick när jag fick syn på Ada. Jag blev så lycklig att jag började gråta. Jag stod på marken med rödsprängda ögon och bet mig hårt i läppen. Hon började springa mot mig och sträckte ut armarna. Först stod jag kvar på platsen, jag kände mig yr för att jag var så chockad. Sedan började jag också springa. Hon satte sig ner på knä och skrattade så mycket att hon grät.
- Jag trodde aldrig att jag skulle se dig igen, sade hon med en skakig röst.
- Jag trodde att du var död, sade jag när jag kastat mig i famnen på henne.
- Jag skulle aldrig lämna dig, förklarade hon.

Enkel beskrivning av storylinemetoden

Metoden storyline bygger på att man skapar en fiktiv verklighet som man sedan agerar i. Antingen skapar man miljön först eller så skapar man sin karaktär. Båda dessa delar krävs innan det kan börja hända saker. Alla delar av en storyline kopplas ihop med en kreativ, skapande eller "modellerande" aktivitet. Både miljö och karaktär bör på något sätt avbildas som en markering att vi lämnar vår verklighet och agerar någon annanstans.

Varje händelse  som sedan introduceras ska vara avgränsade delar. Det är lätt allt allt flyter ihop annars och gruppen man jobbar med blir svårhanterad eftersom alla är på helt olika ställen. En händelse kan t ex vara att karaktären ska göra något,  att den utsätts för ett problem eller får ett uppdrag. Man bör också ha planerat ett slut på sn storyline annars kan den hålla på väldigt länge.

Kortfattat exempel på en storyline i språkundervisningen:

Skapa karaktär; avbilda.

Du ingår i ett resesällskap; grupper bildas- presentation.

Boka biljett och hotell; dialoger.

Res: packa väska, visa pass; avbilda väska med packning, tillverka pass, tullinspektion.

Sightseeing på resemål; virtuellt.

Skriv hem; vykort på någon sevärdhet + text

Restaurangbesök; dialoger.

Hemkomst; olika grupper berättar om sin resa.

Kortfattat exempel på en ämnesövergripande storyline:

Skapa miljö; avbildas.

Skapa karaktär ev i grupper t ex familjer; avbildas.

(Beskrivning av relationer och en vanlig dag.)

Besök; dramatisering

Problem uppstår; ovänskap, fiendskap, förtryck- hur löser du/ni detta?

Fest; t ex blotfest, bröllop, hemkomst.

Se mina andra inlägg för mer utförlig och precis beskrivning.

Storyline om 1800-talet

Del av väggbilden med herrgård och åkrar

I höstas genomförde vi en ämnesövergripande storyline om 1800-talet. Inom SO, NO och svenska läste vi om den aktuella tiden. Vi högläste en bok, Apelsinflickan av Lena Kallenberg, och eleverna fick olika reflektionsfrågor och läsförståelseuppgifter till texten. På engelsklektionerna fick de se filmen Oliver Twist.

Därefter startade vår storyline som gick ut på att varje elev skulle skapa sin karaktär. De skulle vara en fattig dräng eller piga som bodde på landet och hade det ganska svårt. Som förebild fick de se ett avsnitt ur filmen "Utvandrarna" när yngste sonen tar tjänst som dräng. Eleverna skrev sin egen berättelse och fick exempel på hur man kan skriva miljö- och personbeskrivningar. På ena långväggen i klassrummet hade vi en fondmålning där vi målade upp en lantlig miljö som vi fått beskriven i boken Apelsinflickan. Alla fick några saker att bidra med till väggbilden; till exempel; rita fem granar; rita fem hönor; rita en arbetshäst och så vidare. Det var ofta eleverna vände sig mot fondmålningen för att hämta inspiration när de skrev. De förflyttades i tanken till den fiktiva världen.

Karaktärerna sättes upp på väggbilden

Eleverna tillverkade på syslöjden också en pappfigur med tygkläder, vilken skulle föreställa deras karaktär. Denna sattes upp på eller runt väggbilden. Nu började de också skriva om sin egen och andra elevers karaktärer och baka in dem i sin berättelse.

En vanlig dag på landet var temat för nästa kapitel i vår storyline och även denna gång såg vi en liten bit ur Utvandrarna som inspiration.

Nästa händelse var att de kände sig så förtryckta att de beslutade sig för att bege sig till staden för att söka lyckan där. Inspiration denna gång var högläsning av ett avsnitt ur Mina drömmars stad av Per Fogelström. Vi avbildade en stadsmiljö och satte upp på en annan vägg i klassrummet. Denna skulle på något vis nämnas i deras text.

En vanlig dag i staden var innehållet i nästa avsnitt. Vi högläste ytterligare en bit ur Mina drömmars stad som förebild och eleverna skrev sin version.

I nästa händelse dramatiserade vi lärare ett torgmöte. Eleverna fick gå till en lite större lokal och där stod en präst och propagerade för välgörenhet och moraliskt leverne. Per Albin Hansson manade på arbetarna att organisera sig och kräva sin rättigheter samt att gå med i nykterhetsrörelsen och två fattiga glädjeflickor stod och sjöng ett skillingtryck och beklagade sig över hur männen söp upp varenda öre så de var tvungna att sälja sina kroppar. Eleverna fick i uppgift att på något sätt baka in detta torgmöte i sina berättelser.

Eleverna gavs olika alternativ för avslutningen. För att få ett slut på eländet kunde de välja att ansluta sig till en av organisationerna som de mött på torgmötet eller så kunde de emigrera. De fick se en bit ur Utvandrarna som inspiration.

Som vanligt när man jobbar med storyline på detta sätt får man otroligt bra berättelser av alla elever. Oavsett vilken nivå de ligger på skriver de den bästa berättelse de hittills skrivit. De har ett handfast innehåll och har också förebilder både i text, bild och drama, som de får inspiration av. Alla, både elever och lärare, var nöjda med sina prestationer.



Här följer ett exempel på en storyline som skrevs under detta arbete:

Lisas bebis
Solen hade nyss gått upp. Varje lilla stråle hade letat sig ner på marken och lyste upp skogen framför mig. Träden glittrade av all dagg som nu höll på att dunsta bort av höstvärmen. Längre bort bakom åkrarna, bakom sjön, bakom hagarna med betande kor låg havet. Det vackra alldeles underbara havet. Havet som nån dag kanske skulle hjälpa mig att färdas över till en helt annan plats...
-Thyra , sa en len stämma.
Jag rycktes tillbaka till verkligheten. Det var Maja, en av de andra pigorna. Hon var den jag hade kommit bäst överens med under mitt halvår hos husbonden Oskar Pettersson. För Maja kunde jag berätta allt. Både jag och hon var väldigt försiktiga och blyga av oss. Maja hade blont lockigt hår som hon oftast hade i en fläta. Hon hade en väldigt nätt och fin kropp som gjorde att hon rörde sig väldigt smidigt och hon var väldigt kort. Ögonen var blåa och vänliga. Jag gick ner med Maja till köket för att äta frukost. Det var inte mycket mat drängarna och husbonden hade lämnat kvar till oss pigor. Jag var väldigt hungrig den morgonen som jag i och för sig var dom flesta mornarna. Till frukost åt jag den vedervärdiga stekta gröten. Vi var allt som allt fyra pigor och tre drängar på gården. Ingen av pigorna var speciellt vänliga och jag hade nästan aldrig pratat med dom förutom när dom eller jag frågat om nåt. Drängarna visste jag inget om heller för dom tordes jag inte tala med.

Husbonden hade sagt till Maja och mig igår kväll att skrubba golven ordentligt. Maja och jag satte igång med en gång efter frukosten. Att skrubba golven kändes meningslöst när man visste att husbonde ändå skulle spotta ner dem igen. Han satt alltid och gungade på stolen lite tillbakalutad och tittade på mig som om han ägde mig!! Vilket han i och för sig nästan gjorde...

Efter att ha slitit en hel dag med att skrubba golven, mata djuren, passa barnen och piska mattorna var jag alldeles slut. Benen orkade knappt bära mig, men än var dagen inte slut för det var min tur att laga kvällsmaten.

Vid matbordet satt alla tysta och åt glupskt av maten jag hade lagat. Till maten fick alla varsett bröd jag själv bakat. Att laga mat kunde jag men inte särskilt bra och det var inget jag tyckte om att göra men att baka däremot älskade jag! Jag satt och väntade på att husbonden skulle skälla ut mig som vanligt för nåt som jag hade gjort fel som jag alltid gjorde enligt honom. Jag undrade om jag skulle bli slagen idag. Igår hade jag sluppit undan och tur var det för jag visste inte hur mycket stryk till min kropp klarade av. Överallt var jag blå, gul och lila av alla slag jag hade fått. Mest skadad var jag på ryggen.
-Maja och Thyra skulle ni inte skura golven idag? sa husbonden .
-Jo, herr Pettersson, det har vi gjort, sa jag med en klump i halsen och kollade ner i marken.
-Det syns minsanne dag inte! Och Thyra potatisen är alldeles kall!
-Förlåt , sa Maja och jag samtidigt. Han tittade på oss med sina röda små ögon som nu hade blivit alldeles mörka av vrede. Hans hår stod åt alla håll och hans ansikte var förvrängt.

Efter att ha diskat tog husbonden ut mig på gården. Han förde in mig i skogen bort från allas medlidande blickar. Han förde bort mig in i skogen eftersom att han inte ville att hans tre små yngre döttrar skulle se eller höra skriken. Skogen var tät av alla granar och därför väldigt mörk. Han stannade plötsligt och tog av sig sitt bälte med ett ryck. Han slog mig på ryggen hårt flera gånger. Jag försökte att inte skrika men smärtan var outhärdlig. Efter att ha slagit mig knuffade han mig så att jag föll framstupa rätt ner i den våta mossan. Sen gick han sin väg. Jag låg alldeles stilla kvar på marken. Jag grät tyst och kurade ihop mig till en boll. Steg hördes och jag blev rädd. Var det husbonden som kom för att ge mig en till omgång? Tyst bad jag till gud att skona mig från den elaka husbonden. Jag kom fortfarande ihåg den första dan på gården. Bonden hade verkat glad och snäll och hans tre yngsta döttrar Ida, Kerstin och Joanna var jättesöta och snälla. Vilket dom fortfarande är i och för sig. Solen hade skinit och allt hade varit så stort och fint. Men bara efter ett par dagar hade allt ändrats. Stegen kom närmre och jag slog ihop ögonlocken hårt och bara hoppades på det bästa.
-Men Thyra vad gör du här?
Lättad öppnade jag ögonen och framför mig stod Gustav.
-Gustav! snyftade jag.
Han satte sig ner bredvid mig och tog mig i sin famn. Gustav var husbondens näst äldsta son och var 17 år, alltså bara ett år äldre än mig själv. Ända sen jag hade kommit till gården hade Gustav varit snäll mot mig. I början hade jag varit lite blyg och inte riktigt litat på honom men efter ett tag blev han nästan som en bror för mig. Gustav lyfte upp mitt ansikte med sin hand och tittade på mig med sina mörkblåa ögon rätt in i mina.
-Har han slagit dig igen?
Jag nickade.
-Den satans gubben!
Gustav började svära och gorma över sin far. Gustav gillade sin far minst lika lite som jag gjorde. Han lyfte upp mig i sin famn och mer minns jag inte för jag måste ha somnat.

Drop... drop drop… dropp. Vattnet droppade från en springa i taket, fortsatte neråt och bildade en stor pöl på golvet. Det var mörkt ute och alltså fortfarande natt. Utomhus på himlen var det fullmåne. Någon hade någon gång sagt till mig att kvinnor blev galna när det blev fullmåne. Jag rös till och drog täcket tätare intill mig.Det var skönt att ligga i sin säng i den lilla stugan som vi pigor delade på. Det kändes omöjligt att somna. Jag var alldeles för ledsen, för utmattad och för arg! Alldeles hjälplös var vad jag var. Inte ville jag stanna på den fruktansvärda gården.Men det fanns inget jag kunde göra. Nu måste jag sova tänkte jag. Ännu en gång försökte jag somna och den här gången tog sömnen över och jag föll in i en djup sömn.

Nästa dag var som alla andra. Jag vaknade, gick upp och åt lite frukost. Jag gick ut till stallet och matade först alla grisar och släppte ut dom i sin inhägnad och mockade till dom. Sen var det dags att gå till hönsen och ge dom mat och ta deras små vita ägg. Det kändes alltid lika hemskt att sno hönornas ägg som egentligen skulle bli små kycklingar. Sen skulle jag hjälpa dom andra pigorna med att mjölka korna. Efter det gick dom andra pigorna upp till huset för att fixa städningen och maten medans jag själv skulle stanna kvar för att ta hand om hästarna vilket var min syssla som jag var tvungen till att göra varje dag. Att ta hand om hästarna var det bästa på hela dan. Jag gick in i stallet och fann jag Gustav stå lutad mot Sleipner, hans alldeles egna häst. Gustavs huvud låg tungt mot hästens mörkbruna hals och Gustavs händer klappade hästens ansikte varsamt.
-Står du här och latar dig ! sa jag på skoj till Gustav.
Han vände sig om och kollade med ett glatt flin på mig .
-Jag är inte den enda som brukar göra det! sa han lite retligt på skoj.
Han syftade på mig.
-Hahaha det är sant. Har du gett hästarna mat än? frågade jag.
-Japp!!
-Vad skönt! Då kanske jag kan rykta Flinta lite.
Flinta var min favorithäst. Han var stor, smidig och kolsvart! Jag undrade ofta hur det skulle vara att rida honom. Men den frågan skulle aldrig besvaras. Jag tog upp en borste och gick in till Flintans box. Han gnäggade lågt och tittade på mig med sina bruna nyfikna ögon. Jag klappade honom på halsen och strök honom över nosen. Sen började jag rykta honom med långa hårda tag. Gustav och jag stod och småpratade som vi brukade göra.Jag lutade mig mot Flintan. Hans ädla huvud var vänt mot mig och hans stora ögon kollade in i mina. Jag började klia honom bakom öronen som jag visste att han gillade. Han slöt ögonen och lutade sitt huvud mot min axel. Efter att ha varit i stallet ett tag var jag tvungen att gå upp till huset för att passa barnen som jag borde ha gjort för länge sen. Jag sa hejdå till Flintan och Gustav och sprang upp till huset.

När jag hade diskat efter maten hade jag ungefär en timma fritid då jag kunde göra vad jag ville. Men urvalet var inte så stort. Fredagarskvällar var de enda då man hade en timma ledigt efter maten. Alla på gården skulle vara till sängs klockan åtta. Anna och jag bestämde oss för att gå en promenad.

Vinden blåste ohyggligt mycket den kvällen. Träden ruskades fram och tillbaka och flera färglada löv föll sakta ner mot marken. Vi gick tysta bort från huset ner mot sjön. Ingen av oss var besvärade av tystnaden det kändes bara bra. Jag huttrade till av kylan och drog sjalen tätare kring min kropp. Vi satte oss ner tätt bredvid varandra på marken. Dom vackra svanarna gled graciöst över det mörka vattnet.
-Vad skulle du vilja göra i livet om du inte var piga? frågade jag Maja.
Hon tittade upp mot den stjärnklara himmelen och log. Hon hade något drömskt i blicken. Hennes blonda hår var utsläppt och slängdes fram och tillbaka med vinden.
-Du kommer bara tycka att det är löjligt, sa hon med blicken fortfarande fäst vid himmelen.
-Nejdå det kommer jag inte! sa jag säkert.
-Okej….Jag vill emigrera till Amerika och bli musiker.
-Menar du att du vill bli en jycklare! sa jag en anning förfärat.
-Jag önskade att sjunga och spela instrument kunde vara ett fint och betydelsefullt jobb även om man inte spelade piano, suckade hon och slet sig från blicken mot himmelen och sänkte blicken mot marken.
Jag strök henne försiktigt över kinden.
-Alla har en dröm och din kanske är lite svårare än dom flestas!! Men det är aldrig fel att försöka eller tro.
Maja tittade upp från marken och rät in i mina ögon.
-Tack, sa hon lite blyg.
-Men du jag har aldrig hört dig sjunga. Kan du inte sjunga en visa för mig?
-Jo visst, sa hon glatt och harklade sig.
Sen började hon sjunga en lugn visa jag aldrig hört förut. Hennes röst var väldigt ljus men oerhört vacker. Jag föll i trans och slöt ögonlocken. Maja hade verkligen talang. Plötsligt slutade hon sjunga.
-Maja det var jättefint! sa jag och menade av hela mitt hjärta.
Vi satt tysta en stund och lät allting sjunka in.
-Saknar du din mor och far? frågade Maja.
Saknade jag mor?Jag visste inte. Det jag kom ihåg av henne var inte mycket men jag kommer ihåg att hon alltid varit så väldigt ledsen. Jag minns mors unga vackra ansikte och hennes vackra mörkröda hår som jag tyvärr inte ärvt. Vårt lilla hem inne i stan minns jag. Det var alltid jättekallt om kvällarna och mamma, pappa, Agnes och jag låg i samma säng och kurade ihop oss för att hålla värmen. Ibland vaknade jag mitt i natten av att mor låg och grät. Pappa var den som alltid var så lugn och snäll och mor var den lite mera bestämmande och krävande. Jag kommer ihåg dan då mor och far lämnade mig och Agnes på barnhemmet. Agnes grät och skrek och bad mor och far att inte lämna oss. Men jag bara stod där och fattade ingenting. Jag var bara sju år när dom lämnade mig och Agnes 13. Agnes var alltid så snäll mot mig. Hon var en trygg hamn för mig. Hon lärde mig mycket och flätade alltid mitt råttfärgade toviga hår varje morgon. När jag var ledsen så tröstade hon mig och gjorde så att jag skrattade. Agnes var väldigt bestämd med vad hon ville och gjorde. Inga barn på barnhemmet var taskiga mot mig för då visste dom att Agnes skulle komma. Agnes och jag hade det rätt bra på barnhemmet i två år och hon var min allra bästa vän. Men sen kom dan då allt förändrades. Den värsta dan i hela mitt liv..Agnes fyllde 15! Hon förflyttades ut till landet långt härifrån till en bonde där hon skulle vara piga. Hon lovade att skriva till mig och det gjorde hon! Men bara i ett halv år sen slutade hon tvärt. Jag har aldrig hört något från henne sen det sista brevet. Mor och far hörde jag aldrig heller något ifrån.
-Jag minns inte så mycket av min mor och far. Dom lämnade mig på barnhem när jag var sju år. Men jag kommer ihåg min syster Agnes, sa jag till sist.
-Okej vad synd. Hur var din syster då? frågade Maja.
-Hon var bestämd men snäll. Muntrade alltid upp mig när jag var ledsen. Jag älskade verkligen henne. Men sen åkte hon iväg för att bli piga.
- Lyckost dig som hade en stora syster! Jag var det enda ba..
Mer han inte Maja säga för vi hörde husbondens arga röst. Han stod uppe på en kulle och gormade. Maja och jag började småspringa upp mot stugan. Vi var båda två väldigt lätta på foten och så småningom sprang vi snabbare och snabbare till sist var det lite som en tävling. Vi kom snabbt fram till stugan ungefär samtidigt. Vi gick in till dom andra pigorna röda i huvudet och flåsande som en flock hundar. Dom andra pigorna tittade underligt på oss. Fnittrande gick Maja och jag till sängs. Den kvällen var det inte svårt att somna.

Slitet på gården fortsatte. Husbonden var ofta på väldigt dåligt humör som påverkade oss alla väldigt mycket. Han tog ut all sin ilska på oss pigor och vi var alla ömma över hela kroppen. Han var arg på grund av att något som hette skiftet kanske skulle införas i Sverige. Han gick omkring och sa för sig själv att antingen gick det bra eller väldigt dåligt. Skiftet innebar att istället för att ha sina tegar utspridda lite över allt så fick alla en bit mark var som var samlad. I mina öron tyckte jag det lät bra men inte i herr Petterssons. Vintern började sakta men säkert närma sig. Det blev kallare och kallare. På morgonen gnistrade alla hötaken av frosten. Det blev allt svårare att kliva upp om morgnarna. Sängen kändes som ens bästa vän och var alltid så varm och go. Men sova länge kunde man inte göra! Uppe vid sju skulle man alltid vara.

En helt vanlig natt när jag låg och sov i min varma säng vaknade jag av ett svagt knackande på fönstret som stod bredvid min säng. Först trodde jag att det bara var en trädgren och vände mig om och försökte somna om på nytt. Men sen hörde jag ljudet igen och vara bara tvungen till att titta upp vad det kunde vara. Jag satte mig upp i sängen och där mitt framför mina ögon stod Gustav. Det immiga fönstret gjorde det svårt för mig att se honom ordentligt men visst var det han. Jag satte mig på knä framför fönstret och öppnade det på glänt.
-Gustav vad gör du här? väste jag.
Vad kunde han vilja mitt i natten?
-Thyra vi rymmer! sa han upphetsat med ivrig röst.Jag har funderat på det här väldigt länge och jag säger dig bara det att jag står inte ut en minut till på denna gård! Det kanske kommer lite plötsligt men jag har förberett det här.
-Gustav vad pratar du om? Vi kan inte rymma. Det är olagligt som piga att inte fullfölja sin tjänst som piga.
-Men alla gör ju det. Det är inte så farligt som det låter och polisen kommer aldrig få tag på dig jag lovar.
Han ljög inte.
-Thyra, i stan kan vi ha det bra och skaffa oss jobb. Snälla Thyra det kan ju inte vara värre i staden än det är här, eller? sa han lite skämtsamt.
-Nej det är sant, sa jag lite betänksamt. Men Gustav kan Maja följa med oss? Jag vill inte lämna henne här.
-Maja? Är det pigan med blont hår. Hon som är lite försiktig av sig.
-Ja hon.
-Javisst hon kan följa med. Men Thyra skynda dig nu att packa och kom till stallet när ni är färdiga.
-Okej, men Gustav hur blir det med pengar? Jag har inga.
-Det ordnar sig. Jag har lite pengar i förvar.
Sen försvann han ut i dimman. Försiktigt på tå tassade jag mott Majas säng. Hon låg med sitt vackra lilla ansikte på det smutsiga örngottet och såg så oskyldig ut.
-Maja, Maja vakna, sa jag och ruskade försiktigt om henne.
Hon öppnade sina sömniga ögon och gäspade.
-Är det redan morgon?
-Nej Maja det är det inte. Det här kanske kommer lite plötsligt för dig, men det gjorde det för mig med. Gustav och jag ska rymma till Malmö. Jag tänkte bara fråga om du ville följa med.
-Va? sa hon och reste sig snabbt upp ur sängen. Ska vi rymma?
-Ja men vi har inte så mycket tid så om du vill följa med måste du bestämma dig nu.
-Jag är med, svarade Maja bestämt.
-Okej, bra. Packa dina saker så åker vi sen.
Vi packade så tyst som möjligt för att inte väcka de andra pigorna.

När vi packat gick vi ut i den mörka natten. Maja hade uppspärrade ögon och gick snabbt fram med stora kliv. Det märktes att hon var rädd och nervös. Min hand tog tag i hennes kalla hand och jag tittade henne rätt in i ögonen.
-Allt kommer bli bra! sa jag med så lugn röst som möjligt fastän jag själv var vettskrämd.
-Jag hoppas det Thyra.

Vi kom fram till stallet och en annan man i Gustavs ålder stod. Bredvid dem stod en häst droska.
-Hej! Det här är Karl. Han kunde erbjuda oss skjuts till en by som han ska till som ligger rätt nära Malmö.
-Tack, sa jag och Maja och neg.
-Ingen orsak. Hoppa nu upp i vagnen så att vi kan komma iväg innan solen dyker upp på himlen.
Karl var en väldigt glad person. Han berättade den ena historien efter den andra. Gustav verkade inte en gnutta orolig och skrattade med honom. Maja och jag log och försökte verka glad, men innerst inne var vi livrädda. Skogen kändes kuslig som vi åkte förbi och en ugglas hoande var obehagligt. Granarna vajade och det kändes som om de skulle vältas över oss. Jag ryste till av obehag. Efter en lång stund var vi tydligen framme i byn Karl skulle till och vi var tvungna att gå av vagnen med våra väskor.
-Då var det dags för en liten promenad då, sa Gustav.
Liten? Ha, det undrade jag.

Promenaden var verkligen inte vad man kan kalla kort. Vi gick och gick . Mina fötter värkte och jag undrade om min väska inte var fylld av sten så tung som den kändes. Det var en ovanligt blåsig natt och min tunna sjal hjälpte inte så mycket mot den kalla blåsten. Månen gömde de gråa molnen och inga stjärnor syntes. Det knastrade på marken för varje steg jag tog. Den vita kiseln lyste upp vägen framför oss. Granskogen hade börjat glesna och så smått blev det mera lövskog. Vi pratade inte så mycket under resans gång. Alla behövde fundera.

Solen hade börjat leta sig fram på himmelen. Dess strålar lös på mig och värmde upp min frusna kropp.
-Kolla husen där framme! sa Maja plötsligt.
- Vi börjar nog närma oss staden nu, sa Gustav.
-Äntligen!
I början såg vi bara enstaka trähus men ju längre in vi kom i staden desto flera hus såg vi. Plötsligt var vi inne i den stora staden! Marken var täckt av smutsiga stenrutor och en brun sörja rann längst vägarna och fyllde i hålen i marken. Stanken var fruktansvärd! Sopor låg det överallt som folk slängde ut genom fönstren. Det här var verkligen inte som ute på landet. Alla husen var stapplade på varandra och väldigt höga. Det var människor överallt . Man var tvungen till att vara väldigt försiktig när man gick för att inte gå in i nån. Gustav, Maja och jag höll varandra i händerna för att inte tappa bort varandra. Utan vidare kom vi fram till en öppen stor yta där folkmassan var ännu värre än innan. Det fanns inga hus där. Det måste vara torget! En man med tunt rött hår och avlångt smalt ansikte talade inför folkmassan om hur bra nykterhetsrörelsen var. Ett av hans argument till att man inte skulle dricka var att man gjorde onda handlingar med sprit i kroppen hörde jag. Längre bort stod en annan man och talade om hur bra socialdemokraterna var. Det var mycket han ville ha sagt så han pratade väldigt snabbt men tydligt. Tre rätt skabbigt klädda kvinnor stod och sjöng ett skillingtryck om deras män som drack för mycket. Lortiga små pojkar sprang omkring och sålde skillingtryck för 25 öre styck. Kvinnor och tanter stod och sålde potatis, smör, gryn och andra saker. Plötsligt ryckte en liten hand tag i min klänning. Jag tittade ner och där stod en liten flicka med stora blåa ögon och brunt tovigt hår.
-Vill du köpa svavelstickor? frågade hon blygt. Min blick vandrade till Gustav och han skakade på huvudet.
-Vi har inte råd till att köpa onödiga saker, sa han vänligt till mig. Han hade rätt det visste jag men mitt hjärta ville köpa flickans alla tändstickor bara för att göra henne glad och sen ta henne i famnen och krama den lilla kroppen. Vi gick vidare genom folkträngseln ut från torget.
-Kom vi sätter oss här och vilar lite, sa Gustav och pekade upp mot en trappa som ledde upp mot ett hus.
-Okej vad ska vi göra nu, sa jag och försökte låta hoppfull.
-Vi borde först och främst hitta en plats att sova på för natten och sen förstås hitta jobb.
-Men snälla kan vi inte bara sitta här en stund, jag är alldeles slut, sa Maja trött.
-Ja det gör vi , sa Gustav.
Jag lutade mig mot trappräcket och Maja mot mig. Gustav satt lutad åt andra hållet lite för sig själv. Så satt vi en stund tills jag märkte att min mage kurade.
-Jag är hungrig , sa jag trött.
-Jag med , sa Maja.
-Jag har lite bröd, sa Gustav och tog fram det från sin väska. Alla fick varsin en liten bit som tog slut alldeles för snabbt.
-Kom nu måste vi leta efter ett boende för natten. Jag kan börja med det här huset, sa Gustav och gick uppför trappan vi satt på och knackade på dörren .
Vi väntade länge men ingen öppnade. Vi visste att någon var hemma eftersom vi hört ljud därifrån innan men dom ville inte öppna av någon anledning. Det var bara till att gå vidare. Det fanns hus överallt och vi knackade på nästan dörr efter dörr. Antingen som öppnade ingen för oss eller så var det för dyrt eller så fanns det inte plats. Det fanns hur många anledningar som helst till att vi inte kunde få ett boende. Jag blev allt oroligare eftersom tiden gick för att vi inte skulle hitta ett boende för natten. Solen hade sakta börjat gå ner och ett rosa sken spred sig över hela stan. Det kändes magiskt.
-Se sån vacker solnedgång, sa Maja.
-Det är alldeles underbart, svarade jag.
Längre bort stod några lättklädda kvinnor och skrattade. Alla bar en korg med antingen apelsiner, tvålar eller nåt annat som jag inte riktigt såg vad det var. Tänk att vissa valde att sälja sin kropp för lite mat eller pengar. Apelsinflicka var något jag aldrig skulle bli. Men dom kvinnorna hade ju i alla fall ett jobb och pengar till skillnad från mig. Det ända jag hade åstadkommit var att göra något olagligt. Pigor som inte fullföljde sin plikt som piga i 1 år kunde få hårda straff. Fängelset var inget trevligt ställe. Man hade hört väldigt mycket om det men hälften var nog bara rykten. Om mor och far fått reda på vad jag hade gjort skulle dom aldrig mera kunna se mig i ögonen . Men jag skulle aldrig mera få träffa dom så det gjorde ju inget. Men Agnes skulle säkert ha varit stolt över mig .Hon skulle älskat mig vad jag än gjorde och stöttat mig. Det skar till i bröstet och jag kände en stor varm klump i halsen. Åh vad jag saknade min kära syster! Var kunde hon vara nu och vad gjorde hon? Levde hon ens? Ögonen börja bränna och jag fick kämpa för att inte börja lipa. Jag strök irriterat bort en tår som lyckats smyga sig ner över min kind. Hoppas att inte Gustav såg att jag var ledsen. Han skulle tro jag var en lipsill. Jag ryckte upp mig och försökte se normal ut. Agnes hade inte börjat gråta hon hade varit vuxen och behärskat sig. Vi fortsatte att gå vidare utan att hitta en sovplats för natten. Plötsligt såg jag en liten kyrka framför mig. Där skulle vi kanske kunna söka skydd övernatten och i alla fall få sova på en bänk inne i kyrkan. Det var en väldigt söt liten kyrka som var omringad av stora ståtliga träd som gömde kyrkan lite.
-Kom vi går till kyrkan där borta! Sa jag till de andra.
-Oj är det en kyrka där! Det såg jag inte, sa Gustav
-Vi kan ju alltid fråga om vi kan få stanna där över natten, sa Maja.
-Det är värt ett försök, sa Gustav och började gå fortare mot kyrkan.
Vi gick in på en stig som ledde oss till en träport. Kyrkan var väldigt liten men vacker, man märkte den inte så mycket. Den var inte lik någon annan kyrka jag någonsin sett förut. Formen var lite rundare och mjukare på nåt sätt. Toppen på kyrkan var inte spetsig och hög, det fanns inte ens nån hög topp på kyrkan. Gustav öppnade träporten och som den gentleman han var höll han uppe den för mig och Maja. Insidan av kyrkan var inte obehaglig som jag tyckte dom flesta andra kyrkor var utan kändes varm och mysig. Doften av rök från ett ljus nådde min näsa. Lukten var ljuvlig. Med ens som Gustav slagit igen porten hörde vi regnets smattrande utanför. Ibland hade man tur! Vi gick upp för gången mot altaret. Till höger om altaret var en dörr. Vad kunde finnas bakom den? Var det nån som bodde där inne eller var det nåt hemligt? Det kunde vara vad som helst. Tänk om det inte fanns några människor i kyrkan just nu. Vad skulle vi göra då . Gustav tog kommandot och knackade på dörren. Svaga steg hördes och till sist öppnades dörren av en gammal gumma.
-God dag .Vad vill du unga man? Sa gumman vänligt.
-God dag mitt namn är Gustav och det här är Thyra och Maja, sa Gustav,och pekade först på mig och sen Maja. Vi undrade om vi kunde få söka skydd i kyrkan över natten. Det skulle varit väldigt vänligt om vi fick sova här inne på bänkarna.
-Sova på bänkarna? Sånt strunt prat kom in här i värmen så ska ni få lite mat. Sova kan ni töser göra i köket på soffan och du kan sova lite längre bort i nån annan soffa jag an visa dig senare.
-Tack så hemskt mycket för er vänlighet , sa jag och neg.

Den äldre damen hette Sigrid och drev kyrkan alldeles ensam eftersom hennes make hade dött i lunginflammation för två år sen. Sigrid hade tagit fram gott bröd och till det smör och ost. Vi hade en trevlig stund vid matbordet och satt och småpratade. Vi berättade för henne om att vi hade rymt och hon hade sagt att det hade vi gjort rätt i.
-Sigrid är det många som kommer hit och besöker kyrkan ,undrade Gustav vid matbordet.
-Nej det är verkligen inte många, suckade hon.
-Vad konstigt! Sa Gustav. Jag gillar verkligen den här kyrkan den känns väldigt trevlig .Jag skulle mycket väl kunna tänka mig vara präst här! Har du nån aning om varför ingen kommer hit, sa han.
-Jag vet inte varför dom inte kommer hit. Sen min Alfre dog har det minskat oerhört mycket. Inte ens dom fattiga kommer hit. Det finns ingen som kan hålla i gudstjänsterna jag kan ju inte göra det eftersom jag är kvinna .Ack ack det börjar bli svårare tider nu att försörja sig är inte lätt.
-Jag tycker så synd om dig Sigrid,sa Maja sorgset.
-Finns det något vi kan göra för dig ?frågade jag.
-Nej nej tänk inte på mig det ordnar sig nog allt.
- Men Sigrid sa du inte att du behövde en ny präst? Frågade Gustav.
-Jodå det behöver jag allt, det skulle nog göra så att flera kom hit.
-Jag har inget jobb just nu och om du behöver en präst är jag frivillig att ställa upp för att bli det, sa han glatt men ansvarsfullt.
-Åh käre Gustav ag är oerhört tacksam. Jag ska lära dig allt jag kan så att du blir en bra präst. Du är en god människa och jag tror det kommer gå bra för dig!
-Vad bra! sa jag .
-Gå nu och lägg er så ska jag bara plocka undan lite.
-Behöver ni hjälp? Sa jag.
-Nejdå ni behöver sova efter allt ni varit med om. Kom här Gustav jag ska visa dig var du ska sova, sa Sigrid och gick iväg med Gustav till en soffa längre bort där han skulle sova. Maja och jag kurade ihop oss i soffan. Lopporna började bita i mig med en gång och det kliade förfärligt mycket. Men loppor var något jag var van vid och dom fanns överallt. Att få bort dom var näst in till omöjligt. Det kändes skönt den natten att vi hade kunnat hjälpa Sigrid genom att Gustav skulle bli präst. Efter att ha gått hela dan och föra natten var jag kolossalt trött och somnade med en gång.

Vänliga Sigrid hade sagt till oss att vi kunde bo hoss henne för 1 shilling i månaden så ett problem var i alla fall löst. Men jag och Maja behövde pengar och för att få pengar ett jobb. Gustav skulle stanna kvar hos Sigrid och lära sig mera om hur man gjorde som präst. Som tur var hade Gustav haft en ovanligt kristen mor som lärt honom mycket redan. Vi hade bestämt att vi skulle ses strax innan kvällsmaten.

Stan var stort och skrämmande ensam. Men jag hade ju Maja, om hon inte hade varit med mig viste jag inte vad jag hade gjort. Vi gick mot vad vi trodde var torget. Vi gick förbi mycket underliga saker som vi aldrig sett förut. Folket i stan var väldigt otrevliga och alla verkade väldigt jäktade. Till sist kom vi fram efter att säkert ha tagit flera omvägar till torget. Både jag och Maja tyckte det var lite pinsamt att fråga om jobb. Men tillsist tillsammans vågade vi gå fram till en dam som stod och sålde rotfrukter.
-Behöver damen hjälp med försäljningen? frågade jag blygt.
-Nej det behöver jag verkligen inte svarade hon surt. Ge er iväg ni skrämmer iväg kunderna.
Skamset gick Maja och jag iväg till nån annan dam för att fråga om hon behövde hjälp. Men det verkade som om att ingen på hela torget behövde hjälp något. Här skulle vi inte hitta ett jobb det viste både jag och Maja. Vi gick vidare ut mot stan på ställen vi aldrig varit förut. Mellan två stora hus såg jag något blått som glimmade. Kunde det vara havet?
-Maja vi går ditåt, sa jag och pekade mot det blåa glittrande havet. Mina ben började gå fortare och fortare , snart var vi förbi husen som skymt min sikt och inne i hamnen. Lukten av fisk slogs emot mig och jag kände mig på nåt sätt som hemma. Stora fartyg flöt långt ute på havet och visa stod fastbundna inne i hamnen fulla av fisk. Flera kvinnor stod och rensade och sålde fisken från båtarna. Här måtte vi väl hitta ett jobb. Jag tog mod till mig och gick med Maja tillnärmaste kvinna som sålde fisk.
-God dag. Jag och min vänina här söker jobb och undrade om ni behövde hjälp?
-God dag. Jag behöver faktiskt lite hjälp med att rensa fisken just idag. Ni får en shilling tillsammans om ni hjälper mig.
Rensa fisk var inget svårt för mig . Man behövde inte tänka så mycket på vad man gjorde eftersom det inte var en så komplicerad syssla att göra. Maja däremot var inte så van vid fisk och hade det därför lite svårare.
-Du är väldigt fingerfärdig och flitig har jag märkt, sa kvinnan jag jobbade för. All fisk är snart redan rensad.
-Tack,sa jag. Jag är van vid fisk.
Till sist blev vi klara och fick en shilling. Nöjda som vi var promenerade vi bort in mot stan igen men nu en annan väg än innan. Vi gick igenom en smalgränd där inga affärer fanns som vi kunde jobba i . En himmeslk doft nådde min näsa. Fanns det kanske ett bageri i närheten?
-Känner du doften Maja?
Hon sniffade i luften med sin lilla fräkniga näsa.
-Ja nu gör jag. Åh vad det luktar gott!
-Lukten kommer därifrån , vi går dit, sa jag och började gå in i en annan gränd till vänster och sen upp därifrån till en lite större gata. Till höger i gatan såg jag konditoriet. Fönstret var täckt av fina bakverk och småbröd.
-Ska vi gå in och söka jobb? Frågade Maja.
-Ja det gör vi!
Jag gick mot lukten och där inne var den goda doften ännu starkare. En tjock gubbe stod i kassan och åt på en bulle.Han såg inte glad ut.
-Vad vill ni? Frågade han surt med en mörk röst.
-Vi undrade bara om ni behövde lite hjälp? Vi söker jobb.
-Nej det behöver vi inte! sa han barskt med munnen full av mat.
-Men Ingvar då. Ge töserna en chans. En kvinna vid ungefär 35 års åldern kom in med kinderna vita av mjöl och ett förkläder runt midjan. Klänningen var uppkavlad i armarna och hennes bruna ögon log mot mig.Hon var väldigt stor och rejäl men ändå väldigt söt. Jag gillade henne från första stund.
-God dag frun mitt namn är Thyra och det här är min vän Maja.
-Hej mittt namn är Lena Larsson och det här är min far Ingvar. Jag har faktiskt tänkt på att vi behöver lite hjälp här i affären. Ingvar brukar stå och hjälpa kunderna men eftersom att han är så gammal orkar han inte så mycket och för övrigt tror jag kunderna tycker det är trevligare med en glad flicka i kassan i stället, sa hon och log. Dessutom skulle jag kunna behöva lite hjälp med bakningen.
-Tack så hemskt mycket fru Larsson, sa Maja.
-Föralldel. Ni kan börja imorgon och ni ska komma klockan sju och sluta fem.
-Okej, tack!, sa jag.

Resten av dagen visste Maja och jag inte riktigt vad vi skulle göra. Vi gick till torget och köpte lite bröd och satte oss ner på en kall bänk. Himmelen var molnig och det såg ut som om att det när som helst skulle börja snöa. Frenetiskt gned jag händerna mot varandra för att bli varm. Lite längre bort stod två pojkar och en flicka i vår ålder och sjöng och spelade gitarr. De skrattade mellan sångerna och de såg hela tiden glada ut. Jag såg att Maja studerade dem väldigt noggrant. Hennes stora ögon såg sorgsna ut.
-Maja gå dit bort till de där musikanterna och fråga om du får vara med, sa jag entusiastiskt och knuffade upp henne från bänken.
-men tänk om dom säger nej då!Tänk om de inte vill!
-Då är det bara till att gå tillbaka hit till mig och sätta dig här på bänken bredvid mig, sa jag. Kommigen gå då!
Maja sprang iväg lite försiktigt mot musikanterna. Hon stannade och lyssnade färdigt på sången dom spelade och gick sedan fram till dom och frågade om hon fick vara med. Vad dem svarade hörde jag inte men jag antog att det var ett ja för med ens stod Anna och sjöng med dom. I början såg hon lite rädd men med nästan en gång såg jag hur hon slappnade av och släppte allt. Hennes ansikte var ett enda stort leende och jag såg hur hon verkligen tog i ända nerifrån tårna när hon sjöng. Musiken lät ännu bättre med Maja i bandet. Maja stod där borta med bandet väldigt länge och sjöng men det gjorde inget för mig. Man kunde bara njuta när man såg hur glad och fri Maja var. Efter att Maja hade pratat med bandet en lång stund kom hon glatt springande fram till mig. Hennes kinder var röda och hela hon strålade
-Det var underbart! Jag har aldrig träffat såna speciella människor förut, men dom var jätte snälla. Jag ska träffa dom igen i morgon. efter jobbet och sjunga lite på torget, sa hon glat.
-Vad kul! Men det finns väl inget folk på torget halv 6 på kvällen?
-Nej jag vet men vi ska bara öva , svarade hon. Sedan gick vi hand i hand ner mot kyrkan. Maja tindrade hela vägen och babblade på om dom nya kamraterna hon hade fått och om hur dom reste Sverige runt och spelade musik och att dom snart skulle emigrera till Amerika! Maja var jätteglad men jag själv kände mig lite nedstämd. En känsla sa mig att Maja skulle flytta långt långt bort från mig…

När vi kom hem till Sigrid stod middagen framme som bestod av gröt. Gustav satt vid bordet och skulle precis börja äta när vi kom.
-God dag god dag , sa han glat. Hut står det till med dom vackra damerna?
-Gör dig inte till lilla malapa, skojade jag med Gustav.
-Hahah, skrattade han.
-Det är nog bäst att ni turturduvor äter maten innan den blir kall! sa Sigrid vänligt.
-Hur har dagen varit? sa Gustav med munnen full av gröt.
-Jådå det gick alldeles utmärkt! Både jag och Maja fick ett jobb på ett bageri! sa jag.
-Det är ju strålande! Det är ju jätte svårt att få jobb inne i stan har jag hört! Idag har Sigrid lärt mig väldigt mycket faktiskt om hur viktigt det är att vara präst och om vad man ska prata om på gudstjänsten. Sigrid tror att jag kan börja här som präst om en månad, sa han stolt.
-Gustav har verkligen varit jätte duktig idag. Men flickor det är ju jätte bra att ni fått jobb. Det är sant som Gustav säger det är väldigt svårt att hitta ett jobb i denna stad.

-Du Thyra, jag är inte så bra på att baka, sa Maja nervöst på vägen till vår första dag på jobbet.
-Det gör nog inget Maja. Du får nog stå i kassan och om du inte får det så lär du dig, sa jag.
Hur skulle de egentligen gå på jobbet? Mina händer var svettiga fastän att det var i slutet på hösten. Baka det viste jag att jag kunde men tänk om jag ändå inte dög. Eller tänk om Ingvar som han hette slog mig om jag gjorde fel. Tänk om söta Lena inte tyckte om mig! Det fanns mycket som kunde gå fel. Innan jag viste ordet av så var vi framme vid bageriet. Det tog oss nästan 20 minuter att gå och morgnarna var sannerligen kyliga. Vi kom in i värmen och doften av ny bakade bullar gjorde så att det vattnades i munnen på mig.

Första dagen på jobbet var faktiskt inte alls så farlig som jag trodde. Maja fick stå och sälja som vi hade trott. Hon var faktiskt väldigt duktig på det med en gång. Hon var inte så blyg och tystlåten som hon annars brukade vara när hon träffade främlingar utan var väldigt trevlig och snäll. Jag själv var med Lena och hjälpte henne med bakningen. Lena var en ängel. Hon var duktig på att visa och förklara och om jag gjorde fel blev hon inte arg. Vi hade det faktiskt rätt roligt tillsammans. Jag lärde mig mycket den dagen.

När jag kom hem ensam utan Maja som skulle träffa sina nya vänner var jag alldeles slut.Jag gick och tog mig en tupplur och efter det hjälpte jag Sigrid med maten. Gustav var glad som vanligt och var verkligen ivrig på att få bli präst.

En vanlig söndags eftermiddag när jag var ute på en promenad med Gustav såg jag några apelsinflickor. Det är ju inget speciellt med apelsinflickor egentligen bara det att jag retar mig lite på dom och den här dagen tyckte jag att jag kände igen en av dom. Inget av deras ansikten syntes så tydligt eftersom jag stod 20 meter bort. Sakta gick jag närmre och närmre dom. Flickan jag kände igen var nog i 20 årsåldern. Hon hade grön bruna ögon råttfärgat hår .Det var Agnes! Det kunde inte vara sant. Jag kände bara för att springa långt, långt bort och aldrig mera komma tillbaks. Var min Agnes prostituerad?
-Vad är det Thyra? Du ser ut som om du hade sett ett spöke, skämtade Gustav.
-Agnes är där borta.
-Vem är Agnes? frågade han.
-Min stora syster, svarade jag med blicken fortfarande fäst vid min syster.
-Okej, viste du inte att hon var apelsinflicka?
-Jag har inte träffat henne på sex år.
-Okej Thyra jag förstår att det kanske är en chock för dig men ska du inte gå bort och hälsa på henne i alla fall? Sa han ödmjukt.
-Nej , sa jag bestämt. Agnes stod längre bort med sina tre väninnor. Hon hade en tajt svart klänning på sig som var alldeles för kort och såg absolut inte anständig ut. Hon stod med armarna i kors och väntade på att en man skulle komma och betala henne mot sina tjänster. Plötsligt vände sig bort från sina vänner och våra blickar möttes. Jag fortsatte stirra argt. Agnes tittade tillbaka på mig förvånat. Hon skämdes säkerligen inte ett dugg för vad hon var. Hon hade alltid varit en bestämd flicka som visste vad hon gjorde. Sakta började hon gå fram mot mig. Mina armar slogs automatiskts i kors över bröstet för att visa vad jag tyckte. När hon väll var framme vid mig stannade hon och granskade mig noggrant.
-Hej, sa hon till slut.
-Hej, svarade jag tyst. Jag hade tänkt att låta arg men det var svårare än jag hade trott.
-Jag vet att du är besviken på mig och det har du all rätt till, men du ska veta att jag inte hade nåt annat val!Jag rymde som piga från min bonde eftersom att han slog och våldtog mig och när jag kom till stan fanns det inga jobb förutom det här. Jag hade ingen mat eller något hem. Förlåt om jag ´gjort dig besviken syster, förlåt.
-Jag trodde mer om dig Agnes du har alltid varit den som varit bestämd och vetat vad du ville av oss två. Jag trodde inte det här om dig. Du var min förebild.
Tårarna rann nerför mina kinder men jag brydde mig inte.
-Varför slutade du skriva till mig Agnes, varför? Storgrät jag.
Agnes kom fram till mig och slog armarna om mig. Jag lät henne göra det och kramade henne tillbaka. Jag var så ledsen att jag inte kunde prata. Halsen var en enda stor klump. Jag grät, grät och grät. Gustav hade låtit oss vara och gick iväg, förmodligen hem. Till sist lugnade jag ner mig. Agnes och jag gick till en bänk på torget. Det var mitt på dagen en vanlig söndag. Solen sken på det tjocka lagret snö som lagt sig över hela stan. Vintern hade kommit och mycket hade hänt.

Jag älskar fortfarande mit jobb och allt går bra där. Nya grejer lär jag mig varje dag. Gustav hade nu blivit präst i kyrkan hos Astrid och många människor kom ditt. Han stor trivdes som präst. Gustav och jag gifte oss och flyttade sedan in i en egen lägenhet. Jag älskade honom oerhört mycket och vi var ämnade för varandra. Maja emigrerade till Amerika som jag trodde. Det blev ett sorgligt avsked men jag är glad för hennes skull. Jag saknar henne fortfarande väldigt mycket. Hon var min bästa vän.
-Varför slutade du skriva Agnes? frågade jag till slut.
-Jag skrev hela tiden när jag var hos bonden men när jag rymde var jag rädd att någon skulle hitta breven jag skrivit till dig och spåra upp mig. Jag är ledsen för det Thyra. Jag ville så gärna skriva till dig.
-Okej jag förstår. Jag har själv varit piga och rymt syster.
-Har du?Jag är så stolt över dig att du gjorde det. Jag trodde aldrig du skulle våga göra något sånt.
-Tack. Jag lärde mig att stå på mig av dig.
-Jag har saknat dig så kära syster.
-Och jag dig, svarade jag. Men Agnes du kan ha det så mycket bättre än vad du har det nu. Du kan komma och bo hos mig och Gustav.Sluta upp med ditt jobb snälla! Jag ber dig. -Thyra du vet inte hur gärna jag vill det. Men jag kan inte belasta er så. Hur ska ni klara er med en till som knappt har några pengar och inget jobb?
-Bry dig inte om det Agnes! Vi har pengar så det räcker. Jag jobbar på ett bageri förresten, sa jag stolt.
–Gör du! Vad roligt, svarade hon glatt. Jag är så stolt över dig.
–Agnes jag kom på en sak. På bageriet jag jobbar på så behöver dom någon som kan stå i kassan och sälja. Kan inte du göra det? -Ja det kan jag, sa hon väldigt muntert. Tänk att ha ett riktigt jobb.
-Inget ska få skilja oss åt igen, sa hon.
-Aldrig, svarade jag och kramade henne hårt.