 |
| Del av väggbilden med herrgård och åkrar |
Därefter startade vår storyline som gick ut på att varje elev skulle skapa sin karaktär. De skulle vara en fattig dräng eller piga som bodde på landet och hade det ganska svårt. Som förebild fick de se ett avsnitt ur filmen "Utvandrarna" när yngste sonen tar tjänst som dräng. Eleverna skrev sin egen berättelse och fick exempel på hur man kan skriva miljö- och personbeskrivningar. På ena långväggen i klassrummet hade vi en fondmålning där vi målade upp en lantlig miljö som vi fått beskriven i boken Apelsinflickan. Alla fick några saker att bidra med till väggbilden; till exempel; rita fem granar; rita fem hönor; rita en arbetshäst och så vidare. Det var ofta eleverna vände sig mot fondmålningen för att hämta inspiration när de skrev. De förflyttades i tanken till den fiktiva världen.
Eleverna tillverkade på syslöjden också en pappfigur med tygkläder, vilken skulle föreställa deras karaktär. Denna sattes upp på eller runt väggbilden. Nu började de också skriva om sin egen och andra elevers karaktärer och baka in dem i sin berättelse.
 |
| Karaktärerna sättes upp på väggbilden |
En vanlig dag på landet var temat för nästa kapitel i vår storyline och även denna gång såg vi en liten bit ur Utvandrarna som inspiration.
Nästa händelse var att de kände sig så förtryckta att de beslutade sig för att bege sig till staden för att söka lyckan där. Inspiration denna gång var högläsning av ett avsnitt ur Mina drömmars stad av Per Fogelström. Vi avbildade en stadsmiljö och satte upp på en annan vägg i klassrummet. Denna skulle på något vis nämnas i deras text.
En vanlig dag i staden var innehållet i nästa avsnitt. Vi högläste ytterligare en bit ur Mina drömmars stad som förebild och eleverna skrev sin version.
I nästa händelse dramatiserade vi lärare ett torgmöte. Eleverna fick gå till en lite större lokal och där stod en präst och propagerade för välgörenhet och moraliskt leverne. Per Albin Hansson manade på arbetarna att organisera sig och kräva sin rättigheter samt att gå med i nykterhetsrörelsen och två fattiga glädjeflickor stod och sjöng ett skillingtryck och beklagade sig över hur männen söp upp varenda öre så de var tvungna att sälja sina kroppar. Eleverna fick i uppgift att på något sätt baka in detta torgmöte i sina berättelser.
Eleverna gavs olika alternativ för avslutningen. För att få ett slut på eländet kunde de välja att ansluta sig till en av organisationerna som de mött på torgmötet eller så kunde de emigrera. De fick se en bit ur Utvandrarna som inspiration.
Som vanligt när man jobbar med storyline på detta sätt får man otroligt bra berättelser av alla elever. Oavsett vilken nivå de ligger på skriver de den bästa berättelse de hittills skrivit. De har ett handfast innehåll och har också förebilder både i text, bild och drama, som de får inspiration av. Alla, både elever och lärare, var nöjda med sina prestationer.
Här följer ett exempel på en storyline som skrevs under detta arbete:
Lisas bebis
Solen hade nyss gått upp. Varje lilla stråle hade letat sig ner på marken och lyste upp skogen framför mig. Träden glittrade av all dagg som nu höll på att dunsta bort av höstvärmen. Längre bort bakom åkrarna, bakom sjön, bakom hagarna med betande kor låg havet. Det vackra alldeles underbara havet. Havet som nån dag kanske skulle hjälpa mig att färdas över till en helt annan plats...
-Thyra , sa en len stämma.
Jag rycktes tillbaka till verkligheten. Det var Maja, en av de andra pigorna. Hon var den jag hade kommit bäst överens med under mitt halvår hos husbonden Oskar Pettersson. För Maja kunde jag berätta allt. Både jag och hon var väldigt försiktiga och blyga av oss. Maja hade blont lockigt hår som hon oftast hade i en fläta. Hon hade en väldigt nätt och fin kropp som gjorde att hon rörde sig väldigt smidigt och hon var väldigt kort. Ögonen var blåa och vänliga. Jag gick ner med Maja till köket för att äta frukost. Det var inte mycket mat drängarna och husbonden hade lämnat kvar till oss pigor. Jag var väldigt hungrig den morgonen som jag i och för sig var dom flesta mornarna. Till frukost åt jag den vedervärdiga stekta gröten. Vi var allt som allt fyra pigor och tre drängar på gården. Ingen av pigorna var speciellt vänliga och jag hade nästan aldrig pratat med dom förutom när dom eller jag frågat om nåt. Drängarna visste jag inget om heller för dom tordes jag inte tala med.
Husbonden hade sagt till Maja och mig igår kväll att skrubba golven ordentligt. Maja och jag satte igång med en gång efter frukosten. Att skrubba golven kändes meningslöst när man visste att husbonde ändå skulle spotta ner dem igen. Han satt alltid och gungade på stolen lite tillbakalutad och tittade på mig som om han ägde mig!! Vilket han i och för sig nästan gjorde...
Efter att ha slitit en hel dag med att skrubba golven, mata djuren, passa barnen och piska mattorna var jag alldeles slut. Benen orkade knappt bära mig, men än var dagen inte slut för det var min tur att laga kvällsmaten.
Vid matbordet satt alla tysta och åt glupskt av maten jag hade lagat. Till maten fick alla varsett bröd jag själv bakat. Att laga mat kunde jag men inte särskilt bra och det var inget jag tyckte om att göra men att baka däremot älskade jag! Jag satt och väntade på att husbonden skulle skälla ut mig som vanligt för nåt som jag hade gjort fel som jag alltid gjorde enligt honom. Jag undrade om jag skulle bli slagen idag. Igår hade jag sluppit undan och tur var det för jag visste inte hur mycket stryk till min kropp klarade av. Överallt var jag blå, gul och lila av alla slag jag hade fått. Mest skadad var jag på ryggen.
-Maja och Thyra skulle ni inte skura golven idag? sa husbonden .
-Jo, herr Pettersson, det har vi gjort, sa jag med en klump i halsen och kollade ner i marken.
-Det syns minsanne dag inte! Och Thyra potatisen är alldeles kall!
-Förlåt , sa Maja och jag samtidigt. Han tittade på oss med sina röda små ögon som nu hade blivit alldeles mörka av vrede. Hans hår stod åt alla håll och hans ansikte var förvrängt.
Efter att ha diskat tog husbonden ut mig på gården. Han förde in mig i skogen bort från allas medlidande blickar. Han förde bort mig in i skogen eftersom att han inte ville att hans tre små yngre döttrar skulle se eller höra skriken. Skogen var tät av alla granar och därför väldigt mörk. Han stannade plötsligt och tog av sig sitt bälte med ett ryck. Han slog mig på ryggen hårt flera gånger. Jag försökte att inte skrika men smärtan var outhärdlig. Efter att ha slagit mig knuffade han mig så att jag föll framstupa rätt ner i den våta mossan. Sen gick han sin väg. Jag låg alldeles stilla kvar på marken. Jag grät tyst och kurade ihop mig till en boll. Steg hördes och jag blev rädd. Var det husbonden som kom för att ge mig en till omgång? Tyst bad jag till gud att skona mig från den elaka husbonden. Jag kom fortfarande ihåg den första dan på gården. Bonden hade verkat glad och snäll och hans tre yngsta döttrar Ida, Kerstin och Joanna var jättesöta och snälla. Vilket dom fortfarande är i och för sig. Solen hade skinit och allt hade varit så stort och fint. Men bara efter ett par dagar hade allt ändrats. Stegen kom närmre och jag slog ihop ögonlocken hårt och bara hoppades på det bästa.
-Men Thyra vad gör du här?
Lättad öppnade jag ögonen och framför mig stod Gustav.
-Gustav! snyftade jag.
Han satte sig ner bredvid mig och tog mig i sin famn. Gustav var husbondens näst äldsta son och var 17 år, alltså bara ett år äldre än mig själv. Ända sen jag hade kommit till gården hade Gustav varit snäll mot mig. I början hade jag varit lite blyg och inte riktigt litat på honom men efter ett tag blev han nästan som en bror för mig. Gustav lyfte upp mitt ansikte med sin hand och tittade på mig med sina mörkblåa ögon rätt in i mina.
-Har han slagit dig igen?
Jag nickade.
-Den satans gubben!
Gustav började svära och gorma över sin far. Gustav gillade sin far minst lika lite som jag gjorde. Han lyfte upp mig i sin famn och mer minns jag inte för jag måste ha somnat.
Drop... drop drop… dropp. Vattnet droppade från en springa i taket, fortsatte neråt och bildade en stor pöl på golvet. Det var mörkt ute och alltså fortfarande natt. Utomhus på himlen var det fullmåne. Någon hade någon gång sagt till mig att kvinnor blev galna när det blev fullmåne. Jag rös till och drog täcket tätare intill mig.Det var skönt att ligga i sin säng i den lilla stugan som vi pigor delade på. Det kändes omöjligt att somna. Jag var alldeles för ledsen, för utmattad och för arg! Alldeles hjälplös var vad jag var. Inte ville jag stanna på den fruktansvärda gården.Men det fanns inget jag kunde göra. Nu måste jag sova tänkte jag. Ännu en gång försökte jag somna och den här gången tog sömnen över och jag föll in i en djup sömn.
Nästa dag var som alla andra. Jag vaknade, gick upp och åt lite frukost. Jag gick ut till stallet och matade först alla grisar och släppte ut dom i sin inhägnad och mockade till dom. Sen var det dags att gå till hönsen och ge dom mat och ta deras små vita ägg. Det kändes alltid lika hemskt att sno hönornas ägg som egentligen skulle bli små kycklingar. Sen skulle jag hjälpa dom andra pigorna med att mjölka korna. Efter det gick dom andra pigorna upp till huset för att fixa städningen och maten medans jag själv skulle stanna kvar för att ta hand om hästarna vilket var min syssla som jag var tvungen till att göra varje dag. Att ta hand om hästarna var det bästa på hela dan. Jag gick in i stallet och fann jag Gustav stå lutad mot Sleipner, hans alldeles egna häst. Gustavs huvud låg tungt mot hästens mörkbruna hals och Gustavs händer klappade hästens ansikte varsamt.
-Står du här och latar dig ! sa jag på skoj till Gustav.
Han vände sig om och kollade med ett glatt flin på mig .
-Jag är inte den enda som brukar göra det! sa han lite retligt på skoj.
Han syftade på mig.
-Hahaha det är sant. Har du gett hästarna mat än? frågade jag.
-Japp!!
-Vad skönt! Då kanske jag kan rykta Flinta lite.
Flinta var min favorithäst. Han var stor, smidig och kolsvart! Jag undrade ofta hur det skulle vara att rida honom. Men den frågan skulle aldrig besvaras. Jag tog upp en borste och gick in till Flintans box. Han gnäggade lågt och tittade på mig med sina bruna nyfikna ögon. Jag klappade honom på halsen och strök honom över nosen. Sen började jag rykta honom med långa hårda tag. Gustav och jag stod och småpratade som vi brukade göra.Jag lutade mig mot Flintan. Hans ädla huvud var vänt mot mig och hans stora ögon kollade in i mina. Jag började klia honom bakom öronen som jag visste att han gillade. Han slöt ögonen och lutade sitt huvud mot min axel. Efter att ha varit i stallet ett tag var jag tvungen att gå upp till huset för att passa barnen som jag borde ha gjort för länge sen. Jag sa hejdå till Flintan och Gustav och sprang upp till huset.
När jag hade diskat efter maten hade jag ungefär en timma fritid då jag kunde göra vad jag ville. Men urvalet var inte så stort. Fredagarskvällar var de enda då man hade en timma ledigt efter maten. Alla på gården skulle vara till sängs klockan åtta. Anna och jag bestämde oss för att gå en promenad.
Vinden blåste ohyggligt mycket den kvällen. Träden ruskades fram och tillbaka och flera färglada löv föll sakta ner mot marken. Vi gick tysta bort från huset ner mot sjön. Ingen av oss var besvärade av tystnaden det kändes bara bra. Jag huttrade till av kylan och drog sjalen tätare kring min kropp. Vi satte oss ner tätt bredvid varandra på marken. Dom vackra svanarna gled graciöst över det mörka vattnet.
-Vad skulle du vilja göra i livet om du inte var piga? frågade jag Maja.
Hon tittade upp mot den stjärnklara himmelen och log. Hon hade något drömskt i blicken. Hennes blonda hår var utsläppt och slängdes fram och tillbaka med vinden.
-Du kommer bara tycka att det är löjligt, sa hon med blicken fortfarande fäst vid himmelen.
-Nejdå det kommer jag inte! sa jag säkert.
-Okej….Jag vill emigrera till Amerika och bli musiker.
-Menar du att du vill bli en jycklare! sa jag en anning förfärat.
-Jag önskade att sjunga och spela instrument kunde vara ett fint och betydelsefullt jobb även om man inte spelade piano, suckade hon och slet sig från blicken mot himmelen och sänkte blicken mot marken.
Jag strök henne försiktigt över kinden.
-Alla har en dröm och din kanske är lite svårare än dom flestas!! Men det är aldrig fel att försöka eller tro.
Maja tittade upp från marken och rät in i mina ögon.
-Tack, sa hon lite blyg.
-Men du jag har aldrig hört dig sjunga. Kan du inte sjunga en visa för mig?
-Jo visst, sa hon glatt och harklade sig.
Sen började hon sjunga en lugn visa jag aldrig hört förut. Hennes röst var väldigt ljus men oerhört vacker. Jag föll i trans och slöt ögonlocken. Maja hade verkligen talang. Plötsligt slutade hon sjunga.
-Maja det var jättefint! sa jag och menade av hela mitt hjärta.
Vi satt tysta en stund och lät allting sjunka in.
-Saknar du din mor och far? frågade Maja.
Saknade jag mor?Jag visste inte. Det jag kom ihåg av henne var inte mycket men jag kommer ihåg att hon alltid varit så väldigt ledsen. Jag minns mors unga vackra ansikte och hennes vackra mörkröda hår som jag tyvärr inte ärvt. Vårt lilla hem inne i stan minns jag. Det var alltid jättekallt om kvällarna och mamma, pappa, Agnes och jag låg i samma säng och kurade ihop oss för att hålla värmen. Ibland vaknade jag mitt i natten av att mor låg och grät. Pappa var den som alltid var så lugn och snäll och mor var den lite mera bestämmande och krävande. Jag kommer ihåg dan då mor och far lämnade mig och Agnes på barnhemmet. Agnes grät och skrek och bad mor och far att inte lämna oss. Men jag bara stod där och fattade ingenting. Jag var bara sju år när dom lämnade mig och Agnes 13. Agnes var alltid så snäll mot mig. Hon var en trygg hamn för mig. Hon lärde mig mycket och flätade alltid mitt råttfärgade toviga hår varje morgon. När jag var ledsen så tröstade hon mig och gjorde så att jag skrattade. Agnes var väldigt bestämd med vad hon ville och gjorde. Inga barn på barnhemmet var taskiga mot mig för då visste dom att Agnes skulle komma. Agnes och jag hade det rätt bra på barnhemmet i två år och hon var min allra bästa vän. Men sen kom dan då allt förändrades. Den värsta dan i hela mitt liv..Agnes fyllde 15! Hon förflyttades ut till landet långt härifrån till en bonde där hon skulle vara piga. Hon lovade att skriva till mig och det gjorde hon! Men bara i ett halv år sen slutade hon tvärt. Jag har aldrig hört något från henne sen det sista brevet. Mor och far hörde jag aldrig heller något ifrån.
-Jag minns inte så mycket av min mor och far. Dom lämnade mig på barnhem när jag var sju år. Men jag kommer ihåg min syster Agnes, sa jag till sist.
-Okej vad synd. Hur var din syster då? frågade Maja.
-Hon var bestämd men snäll. Muntrade alltid upp mig när jag var ledsen. Jag älskade verkligen henne. Men sen åkte hon iväg för att bli piga.
- Lyckost dig som hade en stora syster! Jag var det enda ba..
Mer han inte Maja säga för vi hörde husbondens arga röst. Han stod uppe på en kulle och gormade. Maja och jag började småspringa upp mot stugan. Vi var båda två väldigt lätta på foten och så småningom sprang vi snabbare och snabbare till sist var det lite som en tävling. Vi kom snabbt fram till stugan ungefär samtidigt. Vi gick in till dom andra pigorna röda i huvudet och flåsande som en flock hundar. Dom andra pigorna tittade underligt på oss. Fnittrande gick Maja och jag till sängs. Den kvällen var det inte svårt att somna.
Slitet på gården fortsatte. Husbonden var ofta på väldigt dåligt humör som påverkade oss alla väldigt mycket. Han tog ut all sin ilska på oss pigor och vi var alla ömma över hela kroppen. Han var arg på grund av att något som hette skiftet kanske skulle införas i Sverige. Han gick omkring och sa för sig själv att antingen gick det bra eller väldigt dåligt. Skiftet innebar att istället för att ha sina tegar utspridda lite över allt så fick alla en bit mark var som var samlad. I mina öron tyckte jag det lät bra men inte i herr Petterssons. Vintern började sakta men säkert närma sig. Det blev kallare och kallare. På morgonen gnistrade alla hötaken av frosten. Det blev allt svårare att kliva upp om morgnarna. Sängen kändes som ens bästa vän och var alltid så varm och go. Men sova länge kunde man inte göra! Uppe vid sju skulle man alltid vara.
En helt vanlig natt när jag låg och sov i min varma säng vaknade jag av ett svagt knackande på fönstret som stod bredvid min säng. Först trodde jag att det bara var en trädgren och vände mig om och försökte somna om på nytt. Men sen hörde jag ljudet igen och vara bara tvungen till att titta upp vad det kunde vara. Jag satte mig upp i sängen och där mitt framför mina ögon stod Gustav. Det immiga fönstret gjorde det svårt för mig att se honom ordentligt men visst var det han. Jag satte mig på knä framför fönstret och öppnade det på glänt.
-Gustav vad gör du här? väste jag.
Vad kunde han vilja mitt i natten?
-Thyra vi rymmer! sa han upphetsat med ivrig röst.Jag har funderat på det här väldigt länge och jag säger dig bara det att jag står inte ut en minut till på denna gård! Det kanske kommer lite plötsligt men jag har förberett det här.
-Gustav vad pratar du om? Vi kan inte rymma. Det är olagligt som piga att inte fullfölja sin tjänst som piga.
-Men alla gör ju det. Det är inte så farligt som det låter och polisen kommer aldrig få tag på dig jag lovar.
Han ljög inte.
-Thyra, i stan kan vi ha det bra och skaffa oss jobb. Snälla Thyra det kan ju inte vara värre i staden än det är här, eller? sa han lite skämtsamt.
-Nej det är sant, sa jag lite betänksamt. Men Gustav kan Maja följa med oss? Jag vill inte lämna henne här.
-Maja? Är det pigan med blont hår. Hon som är lite försiktig av sig.
-Ja hon.
-Javisst hon kan följa med. Men Thyra skynda dig nu att packa och kom till stallet när ni är färdiga.
-Okej, men Gustav hur blir det med pengar? Jag har inga.
-Det ordnar sig. Jag har lite pengar i förvar.
Sen försvann han ut i dimman. Försiktigt på tå tassade jag mott Majas säng. Hon låg med sitt vackra lilla ansikte på det smutsiga örngottet och såg så oskyldig ut.
-Maja, Maja vakna, sa jag och ruskade försiktigt om henne.
Hon öppnade sina sömniga ögon och gäspade.
-Är det redan morgon?
-Nej Maja det är det inte. Det här kanske kommer lite plötsligt för dig, men det gjorde det för mig med. Gustav och jag ska rymma till Malmö. Jag tänkte bara fråga om du ville följa med.
-Va? sa hon och reste sig snabbt upp ur sängen. Ska vi rymma?
-Ja men vi har inte så mycket tid så om du vill följa med måste du bestämma dig nu.
-Jag är med, svarade Maja bestämt.
-Okej, bra. Packa dina saker så åker vi sen.
Vi packade så tyst som möjligt för att inte väcka de andra pigorna.
När vi packat gick vi ut i den mörka natten. Maja hade uppspärrade ögon och gick snabbt fram med stora kliv. Det märktes att hon var rädd och nervös. Min hand tog tag i hennes kalla hand och jag tittade henne rätt in i ögonen.
-Allt kommer bli bra! sa jag med så lugn röst som möjligt fastän jag själv var vettskrämd.
-Jag hoppas det Thyra.
Vi kom fram till stallet och en annan man i Gustavs ålder stod. Bredvid dem stod en häst droska.
-Hej! Det här är Karl. Han kunde erbjuda oss skjuts till en by som han ska till som ligger rätt nära Malmö.
-Tack, sa jag och Maja och neg.
-Ingen orsak. Hoppa nu upp i vagnen så att vi kan komma iväg innan solen dyker upp på himlen.
Karl var en väldigt glad person. Han berättade den ena historien efter den andra. Gustav verkade inte en gnutta orolig och skrattade med honom. Maja och jag log och försökte verka glad, men innerst inne var vi livrädda. Skogen kändes kuslig som vi åkte förbi och en ugglas hoande var obehagligt. Granarna vajade och det kändes som om de skulle vältas över oss. Jag ryste till av obehag. Efter en lång stund var vi tydligen framme i byn Karl skulle till och vi var tvungna att gå av vagnen med våra väskor.
-Då var det dags för en liten promenad då, sa Gustav.
Liten? Ha, det undrade jag.
Promenaden var verkligen inte vad man kan kalla kort. Vi gick och gick . Mina fötter värkte och jag undrade om min väska inte var fylld av sten så tung som den kändes. Det var en ovanligt blåsig natt och min tunna sjal hjälpte inte så mycket mot den kalla blåsten. Månen gömde de gråa molnen och inga stjärnor syntes. Det knastrade på marken för varje steg jag tog. Den vita kiseln lyste upp vägen framför oss. Granskogen hade börjat glesna och så smått blev det mera lövskog. Vi pratade inte så mycket under resans gång. Alla behövde fundera.
Solen hade börjat leta sig fram på himmelen. Dess strålar lös på mig och värmde upp min frusna kropp.
-Kolla husen där framme! sa Maja plötsligt.
- Vi börjar nog närma oss staden nu, sa Gustav.
-Äntligen!
I början såg vi bara enstaka trähus men ju längre in vi kom i staden desto flera hus såg vi. Plötsligt var vi inne i den stora staden! Marken var täckt av smutsiga stenrutor och en brun sörja rann längst vägarna och fyllde i hålen i marken. Stanken var fruktansvärd! Sopor låg det överallt som folk slängde ut genom fönstren. Det här var verkligen inte som ute på landet. Alla husen var stapplade på varandra och väldigt höga. Det var människor överallt . Man var tvungen till att vara väldigt försiktig när man gick för att inte gå in i nån. Gustav, Maja och jag höll varandra i händerna för att inte tappa bort varandra. Utan vidare kom vi fram till en öppen stor yta där folkmassan var ännu värre än innan. Det fanns inga hus där. Det måste vara torget! En man med tunt rött hår och avlångt smalt ansikte talade inför folkmassan om hur bra nykterhetsrörelsen var. Ett av hans argument till att man inte skulle dricka var att man gjorde onda handlingar med sprit i kroppen hörde jag. Längre bort stod en annan man och talade om hur bra socialdemokraterna var. Det var mycket han ville ha sagt så han pratade väldigt snabbt men tydligt. Tre rätt skabbigt klädda kvinnor stod och sjöng ett skillingtryck om deras män som drack för mycket. Lortiga små pojkar sprang omkring och sålde skillingtryck för 25 öre styck. Kvinnor och tanter stod och sålde potatis, smör, gryn och andra saker. Plötsligt ryckte en liten hand tag i min klänning. Jag tittade ner och där stod en liten flicka med stora blåa ögon och brunt tovigt hår.
-Vill du köpa svavelstickor? frågade hon blygt. Min blick vandrade till Gustav och han skakade på huvudet.
-Vi har inte råd till att köpa onödiga saker, sa han vänligt till mig. Han hade rätt det visste jag men mitt hjärta ville köpa flickans alla tändstickor bara för att göra henne glad och sen ta henne i famnen och krama den lilla kroppen. Vi gick vidare genom folkträngseln ut från torget.
-Kom vi sätter oss här och vilar lite, sa Gustav och pekade upp mot en trappa som ledde upp mot ett hus.
-Okej vad ska vi göra nu, sa jag och försökte låta hoppfull.
-Vi borde först och främst hitta en plats att sova på för natten och sen förstås hitta jobb.
-Men snälla kan vi inte bara sitta här en stund, jag är alldeles slut, sa Maja trött.
-Ja det gör vi , sa Gustav.
Jag lutade mig mot trappräcket och Maja mot mig. Gustav satt lutad åt andra hållet lite för sig själv. Så satt vi en stund tills jag märkte att min mage kurade.
-Jag är hungrig , sa jag trött.
-Jag med , sa Maja.
-Jag har lite bröd, sa Gustav och tog fram det från sin väska. Alla fick varsin en liten bit som tog slut alldeles för snabbt.
-Kom nu måste vi leta efter ett boende för natten. Jag kan börja med det här huset, sa Gustav och gick uppför trappan vi satt på och knackade på dörren .
Vi väntade länge men ingen öppnade. Vi visste att någon var hemma eftersom vi hört ljud därifrån innan men dom ville inte öppna av någon anledning. Det var bara till att gå vidare. Det fanns hus överallt och vi knackade på nästan dörr efter dörr. Antingen som öppnade ingen för oss eller så var det för dyrt eller så fanns det inte plats. Det fanns hur många anledningar som helst till att vi inte kunde få ett boende. Jag blev allt oroligare eftersom tiden gick för att vi inte skulle hitta ett boende för natten. Solen hade sakta börjat gå ner och ett rosa sken spred sig över hela stan. Det kändes magiskt.
-Se sån vacker solnedgång, sa Maja.
-Det är alldeles underbart, svarade jag. Längre bort stod några lättklädda kvinnor och skrattade. Alla bar en korg med antingen apelsiner, tvålar eller nåt annat som jag inte riktigt såg vad det var. Tänk att vissa valde att sälja sin kropp för lite mat eller pengar. Apelsinflicka var något jag aldrig skulle bli. Men dom kvinnorna hade ju i alla fall ett jobb och pengar till skillnad från mig. Det ända jag hade åstadkommit var att göra något olagligt. Pigor som inte fullföljde sin plikt som piga i 1 år kunde få hårda straff. Fängelset var inget trevligt ställe. Man hade hört väldigt mycket om det men hälften var nog bara rykten. Om mor och far fått reda på vad jag hade gjort skulle dom aldrig mera kunna se mig i ögonen . Men jag skulle aldrig mera få träffa dom så det gjorde ju inget. Men Agnes skulle säkert ha varit stolt över mig .Hon skulle älskat mig vad jag än gjorde och stöttat mig. Det skar till i bröstet och jag kände en stor varm klump i halsen. Åh vad jag saknade min kära syster! Var kunde hon vara nu och vad gjorde hon? Levde hon ens? Ögonen börja bränna och jag fick kämpa för att inte börja lipa. Jag strök irriterat bort en tår som lyckats smyga sig ner över min kind. Hoppas att inte Gustav såg att jag var ledsen. Han skulle tro jag var en lipsill. Jag ryckte upp mig och försökte se normal ut. Agnes hade inte börjat gråta hon hade varit vuxen och behärskat sig. Vi fortsatte att gå vidare utan att hitta en sovplats för natten. Plötsligt såg jag en liten kyrka framför mig. Där skulle vi kanske kunna söka skydd övernatten och i alla fall få sova på en bänk inne i kyrkan. Det var en väldigt söt liten kyrka som var omringad av stora ståtliga träd som gömde kyrkan lite.
-Kom vi går till kyrkan där borta! Sa jag till de andra.
-Oj är det en kyrka där! Det såg jag inte, sa Gustav
-Vi kan ju alltid fråga om vi kan få stanna där över natten, sa Maja.
-Det är värt ett försök, sa Gustav och började gå fortare mot kyrkan.
Vi gick in på en stig som ledde oss till en träport. Kyrkan var väldigt liten men vacker, man märkte den inte så mycket. Den var inte lik någon annan kyrka jag någonsin sett förut. Formen var lite rundare och mjukare på nåt sätt. Toppen på kyrkan var inte spetsig och hög, det fanns inte ens nån hög topp på kyrkan. Gustav öppnade träporten och som den gentleman han var höll han uppe den för mig och Maja. Insidan av kyrkan var inte obehaglig som jag tyckte dom flesta andra kyrkor var utan kändes varm och mysig. Doften av rök från ett ljus nådde min näsa. Lukten var ljuvlig. Med ens som Gustav slagit igen porten hörde vi regnets smattrande utanför. Ibland hade man tur! Vi gick upp för gången mot altaret. Till höger om altaret var en dörr. Vad kunde finnas bakom den? Var det nån som bodde där inne eller var det nåt hemligt? Det kunde vara vad som helst. Tänk om det inte fanns några människor i kyrkan just nu. Vad skulle vi göra då . Gustav tog kommandot och knackade på dörren. Svaga steg hördes och till sist öppnades dörren av en gammal gumma.
-God dag .Vad vill du unga man? Sa gumman vänligt.
-God dag mitt namn är Gustav och det här är Thyra och Maja, sa Gustav,och pekade först på mig och sen Maja. Vi undrade om vi kunde få söka skydd i kyrkan över natten. Det skulle varit väldigt vänligt om vi fick sova här inne på bänkarna.
-Sova på bänkarna? Sånt strunt prat kom in här i värmen så ska ni få lite mat. Sova kan ni töser göra i köket på soffan och du kan sova lite längre bort i nån annan soffa jag an visa dig senare.
-Tack så hemskt mycket för er vänlighet , sa jag och neg.
Den äldre damen hette Sigrid och drev kyrkan alldeles ensam eftersom hennes make hade dött i lunginflammation för två år sen. Sigrid hade tagit fram gott bröd och till det smör och ost. Vi hade en trevlig stund vid matbordet och satt och småpratade. Vi berättade för henne om att vi hade rymt och hon hade sagt att det hade vi gjort rätt i.
-Sigrid är det många som kommer hit och besöker kyrkan ,undrade Gustav vid matbordet.
-Nej det är verkligen inte många, suckade hon.
-Vad konstigt! Sa Gustav. Jag gillar verkligen den här kyrkan den känns väldigt trevlig .Jag skulle mycket väl kunna tänka mig vara präst här! Har du nån aning om varför ingen kommer hit, sa han.
-Jag vet inte varför dom inte kommer hit. Sen min Alfre dog har det minskat oerhört mycket. Inte ens dom fattiga kommer hit. Det finns ingen som kan hålla i gudstjänsterna jag kan ju inte göra det eftersom jag är kvinna .Ack ack det börjar bli svårare tider nu att försörja sig är inte lätt.
-Jag tycker så synd om dig Sigrid,sa Maja sorgset.
-Finns det något vi kan göra för dig ?frågade jag.
-Nej nej tänk inte på mig det ordnar sig nog allt.
- Men Sigrid sa du inte att du behövde en ny präst? Frågade Gustav.
-Jodå det behöver jag allt, det skulle nog göra så att flera kom hit.
-Jag har inget jobb just nu och om du behöver en präst är jag frivillig att ställa upp för att bli det, sa han glatt men ansvarsfullt.
-Åh käre Gustav ag är oerhört tacksam. Jag ska lära dig allt jag kan så att du blir en bra präst. Du är en god människa och jag tror det kommer gå bra för dig!
-Vad bra! sa jag .
-Gå nu och lägg er så ska jag bara plocka undan lite.
-Behöver ni hjälp? Sa jag.
-Nejdå ni behöver sova efter allt ni varit med om. Kom här Gustav jag ska visa dig var du ska sova, sa Sigrid och gick iväg med Gustav till en soffa längre bort där han skulle sova. Maja och jag kurade ihop oss i soffan. Lopporna började bita i mig med en gång och det kliade förfärligt mycket. Men loppor var något jag var van vid och dom fanns överallt. Att få bort dom var näst in till omöjligt. Det kändes skönt den natten att vi hade kunnat hjälpa Sigrid genom att Gustav skulle bli präst. Efter att ha gått hela dan och föra natten var jag kolossalt trött och somnade med en gång.
Vänliga Sigrid hade sagt till oss att vi kunde bo hoss henne för 1 shilling i månaden så ett problem var i alla fall löst. Men jag och Maja behövde pengar och för att få pengar ett jobb. Gustav skulle stanna kvar hos Sigrid och lära sig mera om hur man gjorde som präst. Som tur var hade Gustav haft en ovanligt kristen mor som lärt honom mycket redan. Vi hade bestämt att vi skulle ses strax innan kvällsmaten.
Stan var stort och skrämmande ensam. Men jag hade ju Maja, om hon inte hade varit med mig viste jag inte vad jag hade gjort. Vi gick mot vad vi trodde var torget. Vi gick förbi mycket underliga saker som vi aldrig sett förut. Folket i stan var väldigt otrevliga och alla verkade väldigt jäktade. Till sist kom vi fram efter att säkert ha tagit flera omvägar till torget. Både jag och Maja tyckte det var lite pinsamt att fråga om jobb. Men tillsist tillsammans vågade vi gå fram till en dam som stod och sålde rotfrukter.
-Behöver damen hjälp med försäljningen? frågade jag blygt.
-Nej det behöver jag verkligen inte svarade hon surt. Ge er iväg ni skrämmer iväg kunderna.
Skamset gick Maja och jag iväg till nån annan dam för att fråga om hon behövde hjälp. Men det verkade som om att ingen på hela torget behövde hjälp något. Här skulle vi inte hitta ett jobb det viste både jag och Maja. Vi gick vidare ut mot stan på ställen vi aldrig varit förut. Mellan två stora hus såg jag något blått som glimmade. Kunde det vara havet?
-Maja vi går ditåt, sa jag och pekade mot det blåa glittrande havet. Mina ben började gå fortare och fortare , snart var vi förbi husen som skymt min sikt och inne i hamnen. Lukten av fisk slogs emot mig och jag kände mig på nåt sätt som hemma. Stora fartyg flöt långt ute på havet och visa stod fastbundna inne i hamnen fulla av fisk. Flera kvinnor stod och rensade och sålde fisken från båtarna. Här måtte vi väl hitta ett jobb. Jag tog mod till mig och gick med Maja tillnärmaste kvinna som sålde fisk.
-God dag. Jag och min vänina här söker jobb och undrade om ni behövde hjälp?
-God dag. Jag behöver faktiskt lite hjälp med att rensa fisken just idag. Ni får en shilling tillsammans om ni hjälper mig.
Rensa fisk var inget svårt för mig . Man behövde inte tänka så mycket på vad man gjorde eftersom det inte var en så komplicerad syssla att göra. Maja däremot var inte så van vid fisk och hade det därför lite svårare.
-Du är väldigt fingerfärdig och flitig har jag märkt, sa kvinnan jag jobbade för. All fisk är snart redan rensad.
-Tack,sa jag. Jag är van vid fisk.
Till sist blev vi klara och fick en shilling. Nöjda som vi var promenerade vi bort in mot stan igen men nu en annan väg än innan. Vi gick igenom en smalgränd där inga affärer fanns som vi kunde jobba i . En himmeslk doft nådde min näsa. Fanns det kanske ett bageri i närheten?
-Känner du doften Maja?
Hon sniffade i luften med sin lilla fräkniga näsa.
-Ja nu gör jag. Åh vad det luktar gott!
-Lukten kommer därifrån , vi går dit, sa jag och började gå in i en annan gränd till vänster och sen upp därifrån till en lite större gata. Till höger i gatan såg jag konditoriet. Fönstret var täckt av fina bakverk och småbröd.
-Ska vi gå in och söka jobb? Frågade Maja.
-Ja det gör vi!
Jag gick mot lukten och där inne var den goda doften ännu starkare. En tjock gubbe stod i kassan och åt på en bulle.Han såg inte glad ut.
-Vad vill ni? Frågade han surt med en mörk röst.
-Vi undrade bara om ni behövde lite hjälp? Vi söker jobb.
-Nej det behöver vi inte! sa han barskt med munnen full av mat.
-Men Ingvar då. Ge töserna en chans. En kvinna vid ungefär 35 års åldern kom in med kinderna vita av mjöl och ett förkläder runt midjan. Klänningen var uppkavlad i armarna och hennes bruna ögon log mot mig.Hon var väldigt stor och rejäl men ändå väldigt söt. Jag gillade henne från första stund.
-God dag frun mitt namn är Thyra och det här är min vän Maja.
-Hej mittt namn är Lena Larsson och det här är min far Ingvar. Jag har faktiskt tänkt på att vi behöver lite hjälp här i affären. Ingvar brukar stå och hjälpa kunderna men eftersom att han är så gammal orkar han inte så mycket och för övrigt tror jag kunderna tycker det är trevligare med en glad flicka i kassan i stället, sa hon och log. Dessutom skulle jag kunna behöva lite hjälp med bakningen.
-Tack så hemskt mycket fru Larsson, sa Maja.
-Föralldel. Ni kan börja imorgon och ni ska komma klockan sju och sluta fem.
-Okej, tack!, sa jag.
Resten av dagen visste Maja och jag inte riktigt vad vi skulle göra. Vi gick till torget och köpte lite bröd och satte oss ner på en kall bänk. Himmelen var molnig och det såg ut som om att det när som helst skulle börja snöa. Frenetiskt gned jag händerna mot varandra för att bli varm. Lite längre bort stod två pojkar och en flicka i vår ålder och sjöng och spelade gitarr. De skrattade mellan sångerna och de såg hela tiden glada ut. Jag såg att Maja studerade dem väldigt noggrant. Hennes stora ögon såg sorgsna ut.
-Maja gå dit bort till de där musikanterna och fråga om du får vara med, sa jag entusiastiskt och knuffade upp henne från bänken.
-men tänk om dom säger nej då!Tänk om de inte vill!
-Då är det bara till att gå tillbaka hit till mig och sätta dig här på bänken bredvid mig, sa jag. Kommigen gå då!
Maja sprang iväg lite försiktigt mot musikanterna. Hon stannade och lyssnade färdigt på sången dom spelade och gick sedan fram till dom och frågade om hon fick vara med. Vad dem svarade hörde jag inte men jag antog att det var ett ja för med ens stod Anna och sjöng med dom. I början såg hon lite rädd men med nästan en gång såg jag hur hon slappnade av och släppte allt. Hennes ansikte var ett enda stort leende och jag såg hur hon verkligen tog i ända nerifrån tårna när hon sjöng. Musiken lät ännu bättre med Maja i bandet. Maja stod där borta med bandet väldigt länge och sjöng men det gjorde inget för mig. Man kunde bara njuta när man såg hur glad och fri Maja var. Efter att Maja hade pratat med bandet en lång stund kom hon glatt springande fram till mig. Hennes kinder var röda och hela hon strålade
-Det var underbart! Jag har aldrig träffat såna speciella människor förut, men dom var jätte snälla. Jag ska träffa dom igen i morgon. efter jobbet och sjunga lite på torget, sa hon glat.
-Vad kul! Men det finns väl inget folk på torget halv 6 på kvällen?
-Nej jag vet men vi ska bara öva , svarade hon. Sedan gick vi hand i hand ner mot kyrkan. Maja tindrade hela vägen och babblade på om dom nya kamraterna hon hade fått och om hur dom reste Sverige runt och spelade musik och att dom snart skulle emigrera till Amerika! Maja var jätteglad men jag själv kände mig lite nedstämd. En känsla sa mig att Maja skulle flytta långt långt bort från mig…
När vi kom hem till Sigrid stod middagen framme som bestod av gröt. Gustav satt vid bordet och skulle precis börja äta när vi kom.
-God dag god dag , sa han glat. Hut står det till med dom vackra damerna?
-Gör dig inte till lilla malapa, skojade jag med Gustav.
-Hahah, skrattade han.
-Det är nog bäst att ni turturduvor äter maten innan den blir kall! sa Sigrid vänligt.
-Hur har dagen varit? sa Gustav med munnen full av gröt.
-Jådå det gick alldeles utmärkt! Både jag och Maja fick ett jobb på ett bageri! sa jag.
-Det är ju strålande! Det är ju jätte svårt att få jobb inne i stan har jag hört! Idag har Sigrid lärt mig väldigt mycket faktiskt om hur viktigt det är att vara präst och om vad man ska prata om på gudstjänsten. Sigrid tror att jag kan börja här som präst om en månad, sa han stolt.
-Gustav har verkligen varit jätte duktig idag. Men flickor det är ju jätte bra att ni fått jobb. Det är sant som Gustav säger det är väldigt svårt att hitta ett jobb i denna stad.
-Du Thyra, jag är inte så bra på att baka, sa Maja nervöst på vägen till vår första dag på jobbet.
-Det gör nog inget Maja. Du får nog stå i kassan och om du inte får det så lär du dig, sa jag.
Hur skulle de egentligen gå på jobbet? Mina händer var svettiga fastän att det var i slutet på hösten. Baka det viste jag att jag kunde men tänk om jag ändå inte dög. Eller tänk om Ingvar som han hette slog mig om jag gjorde fel. Tänk om söta Lena inte tyckte om mig! Det fanns mycket som kunde gå fel. Innan jag viste ordet av så var vi framme vid bageriet. Det tog oss nästan 20 minuter att gå och morgnarna var sannerligen kyliga. Vi kom in i värmen och doften av ny bakade bullar gjorde så att det vattnades i munnen på mig.
Första dagen på jobbet var faktiskt inte alls så farlig som jag trodde. Maja fick stå och sälja som vi hade trott. Hon var faktiskt väldigt duktig på det med en gång. Hon var inte så blyg och tystlåten som hon annars brukade vara när hon träffade främlingar utan var väldigt trevlig och snäll. Jag själv var med Lena och hjälpte henne med bakningen. Lena var en ängel. Hon var duktig på att visa och förklara och om jag gjorde fel blev hon inte arg. Vi hade det faktiskt rätt roligt tillsammans. Jag lärde mig mycket den dagen.
När jag kom hem ensam utan Maja som skulle träffa sina nya vänner var jag alldeles slut.Jag gick och tog mig en tupplur och efter det hjälpte jag Sigrid med maten. Gustav var glad som vanligt och var verkligen ivrig på att få bli präst.
En vanlig söndags eftermiddag när jag var ute på en promenad med Gustav såg jag några apelsinflickor. Det är ju inget speciellt med apelsinflickor egentligen bara det att jag retar mig lite på dom och den här dagen tyckte jag att jag kände igen en av dom. Inget av deras ansikten syntes så tydligt eftersom jag stod 20 meter bort. Sakta gick jag närmre och närmre dom. Flickan jag kände igen var nog i 20 årsåldern. Hon hade grön bruna ögon råttfärgat hår .Det var Agnes! Det kunde inte vara sant. Jag kände bara för att springa långt, långt bort och aldrig mera komma tillbaks. Var min Agnes prostituerad?
-Vad är det Thyra? Du ser ut som om du hade sett ett spöke, skämtade Gustav.
-Agnes är där borta.
-Vem är Agnes? frågade han.
-Min stora syster, svarade jag med blicken fortfarande fäst vid min syster.
-Okej, viste du inte att hon var apelsinflicka?
-Jag har inte träffat henne på sex år.
-Okej Thyra jag förstår att det kanske är en chock för dig men ska du inte gå bort och hälsa på henne i alla fall? Sa han ödmjukt.
-Nej , sa jag bestämt. Agnes stod längre bort med sina tre väninnor. Hon hade en tajt svart klänning på sig som var alldeles för kort och såg absolut inte anständig ut. Hon stod med armarna i kors och väntade på att en man skulle komma och betala henne mot sina tjänster. Plötsligt vände sig bort från sina vänner och våra blickar möttes. Jag fortsatte stirra argt. Agnes tittade tillbaka på mig förvånat. Hon skämdes säkerligen inte ett dugg för vad hon var. Hon hade alltid varit en bestämd flicka som visste vad hon gjorde. Sakta började hon gå fram mot mig. Mina armar slogs automatiskts i kors över bröstet för att visa vad jag tyckte. När hon väll var framme vid mig stannade hon och granskade mig noggrant.
-Hej, sa hon till slut.
-Hej, svarade jag tyst. Jag hade tänkt att låta arg men det var svårare än jag hade trott.
-Jag vet att du är besviken på mig och det har du all rätt till, men du ska veta att jag inte hade nåt annat val!Jag rymde som piga från min bonde eftersom att han slog och våldtog mig och när jag kom till stan fanns det inga jobb förutom det här. Jag hade ingen mat eller något hem. Förlåt om jag ´gjort dig besviken syster, förlåt.
-Jag trodde mer om dig Agnes du har alltid varit den som varit bestämd och vetat vad du ville av oss två. Jag trodde inte det här om dig. Du var min förebild.
Tårarna rann nerför mina kinder men jag brydde mig inte.
-Varför slutade du skriva till mig Agnes, varför? Storgrät jag.
Agnes kom fram till mig och slog armarna om mig. Jag lät henne göra det och kramade henne tillbaka. Jag var så ledsen att jag inte kunde prata. Halsen var en enda stor klump. Jag grät, grät och grät. Gustav hade låtit oss vara och gick iväg, förmodligen hem. Till sist lugnade jag ner mig. Agnes och jag gick till en bänk på torget. Det var mitt på dagen en vanlig söndag. Solen sken på det tjocka lagret snö som lagt sig över hela stan. Vintern hade kommit och mycket hade hänt.
Jag älskar fortfarande mit jobb och allt går bra där. Nya grejer lär jag mig varje dag. Gustav hade nu blivit präst i kyrkan hos Astrid och många människor kom ditt. Han stor trivdes som präst. Gustav och jag gifte oss och flyttade sedan in i en egen lägenhet. Jag älskade honom oerhört mycket och vi var ämnade för varandra. Maja emigrerade till Amerika som jag trodde. Det blev ett sorgligt avsked men jag är glad för hennes skull. Jag saknar henne fortfarande väldigt mycket. Hon var min bästa vän.
-Varför slutade du skriva Agnes? frågade jag till slut.
-Jag skrev hela tiden när jag var hos bonden men när jag rymde var jag rädd att någon skulle hitta breven jag skrivit till dig och spåra upp mig. Jag är ledsen för det Thyra. Jag ville så gärna skriva till dig.
-Okej jag förstår. Jag har själv varit piga och rymt syster.
-Har du?Jag är så stolt över dig att du gjorde det. Jag trodde aldrig du skulle våga göra något sånt.
-Tack. Jag lärde mig att stå på mig av dig.
-Jag har saknat dig så kära syster.
-Och jag dig, svarade jag. Men Agnes du kan ha det så mycket bättre än vad du har det nu. Du kan komma och bo hos mig och Gustav.Sluta upp med ditt jobb snälla! Jag ber dig. -Thyra du vet inte hur gärna jag vill det. Men jag kan inte belasta er så. Hur ska ni klara er med en till som knappt har några pengar och inget jobb?
-Bry dig inte om det Agnes! Vi har pengar så det räcker. Jag jobbar på ett bageri förresten, sa jag stolt.
–Gör du! Vad roligt, svarade hon glatt. Jag är så stolt över dig.
–Agnes jag kom på en sak. På bageriet jag jobbar på så behöver dom någon som kan stå i kassan och sälja. Kan inte du göra det? -Ja det kan jag, sa hon väldigt muntert. Tänk att ha ett riktigt jobb.
-Inget ska få skilja oss åt igen, sa hon.
-Aldrig, svarade jag och kramade henne hårt.
Här följer ett exempel på en storyline som skrevs under detta arbete:
Lisas bebis
Solen hade nyss gått upp. Varje lilla stråle hade letat sig ner på marken och lyste upp skogen framför mig. Träden glittrade av all dagg som nu höll på att dunsta bort av höstvärmen. Längre bort bakom åkrarna, bakom sjön, bakom hagarna med betande kor låg havet. Det vackra alldeles underbara havet. Havet som nån dag kanske skulle hjälpa mig att färdas över till en helt annan plats...
-Thyra , sa en len stämma.
Jag rycktes tillbaka till verkligheten. Det var Maja, en av de andra pigorna. Hon var den jag hade kommit bäst överens med under mitt halvår hos husbonden Oskar Pettersson. För Maja kunde jag berätta allt. Både jag och hon var väldigt försiktiga och blyga av oss. Maja hade blont lockigt hår som hon oftast hade i en fläta. Hon hade en väldigt nätt och fin kropp som gjorde att hon rörde sig väldigt smidigt och hon var väldigt kort. Ögonen var blåa och vänliga. Jag gick ner med Maja till köket för att äta frukost. Det var inte mycket mat drängarna och husbonden hade lämnat kvar till oss pigor. Jag var väldigt hungrig den morgonen som jag i och för sig var dom flesta mornarna. Till frukost åt jag den vedervärdiga stekta gröten. Vi var allt som allt fyra pigor och tre drängar på gården. Ingen av pigorna var speciellt vänliga och jag hade nästan aldrig pratat med dom förutom när dom eller jag frågat om nåt. Drängarna visste jag inget om heller för dom tordes jag inte tala med.
Husbonden hade sagt till Maja och mig igår kväll att skrubba golven ordentligt. Maja och jag satte igång med en gång efter frukosten. Att skrubba golven kändes meningslöst när man visste att husbonde ändå skulle spotta ner dem igen. Han satt alltid och gungade på stolen lite tillbakalutad och tittade på mig som om han ägde mig!! Vilket han i och för sig nästan gjorde...
Efter att ha slitit en hel dag med att skrubba golven, mata djuren, passa barnen och piska mattorna var jag alldeles slut. Benen orkade knappt bära mig, men än var dagen inte slut för det var min tur att laga kvällsmaten.
Vid matbordet satt alla tysta och åt glupskt av maten jag hade lagat. Till maten fick alla varsett bröd jag själv bakat. Att laga mat kunde jag men inte särskilt bra och det var inget jag tyckte om att göra men att baka däremot älskade jag! Jag satt och väntade på att husbonden skulle skälla ut mig som vanligt för nåt som jag hade gjort fel som jag alltid gjorde enligt honom. Jag undrade om jag skulle bli slagen idag. Igår hade jag sluppit undan och tur var det för jag visste inte hur mycket stryk till min kropp klarade av. Överallt var jag blå, gul och lila av alla slag jag hade fått. Mest skadad var jag på ryggen.
-Maja och Thyra skulle ni inte skura golven idag? sa husbonden .
-Jo, herr Pettersson, det har vi gjort, sa jag med en klump i halsen och kollade ner i marken.
-Det syns minsanne dag inte! Och Thyra potatisen är alldeles kall!
-Förlåt , sa Maja och jag samtidigt. Han tittade på oss med sina röda små ögon som nu hade blivit alldeles mörka av vrede. Hans hår stod åt alla håll och hans ansikte var förvrängt.
Efter att ha diskat tog husbonden ut mig på gården. Han förde in mig i skogen bort från allas medlidande blickar. Han förde bort mig in i skogen eftersom att han inte ville att hans tre små yngre döttrar skulle se eller höra skriken. Skogen var tät av alla granar och därför väldigt mörk. Han stannade plötsligt och tog av sig sitt bälte med ett ryck. Han slog mig på ryggen hårt flera gånger. Jag försökte att inte skrika men smärtan var outhärdlig. Efter att ha slagit mig knuffade han mig så att jag föll framstupa rätt ner i den våta mossan. Sen gick han sin väg. Jag låg alldeles stilla kvar på marken. Jag grät tyst och kurade ihop mig till en boll. Steg hördes och jag blev rädd. Var det husbonden som kom för att ge mig en till omgång? Tyst bad jag till gud att skona mig från den elaka husbonden. Jag kom fortfarande ihåg den första dan på gården. Bonden hade verkat glad och snäll och hans tre yngsta döttrar Ida, Kerstin och Joanna var jättesöta och snälla. Vilket dom fortfarande är i och för sig. Solen hade skinit och allt hade varit så stort och fint. Men bara efter ett par dagar hade allt ändrats. Stegen kom närmre och jag slog ihop ögonlocken hårt och bara hoppades på det bästa.
-Men Thyra vad gör du här?
Lättad öppnade jag ögonen och framför mig stod Gustav.
-Gustav! snyftade jag.
Han satte sig ner bredvid mig och tog mig i sin famn. Gustav var husbondens näst äldsta son och var 17 år, alltså bara ett år äldre än mig själv. Ända sen jag hade kommit till gården hade Gustav varit snäll mot mig. I början hade jag varit lite blyg och inte riktigt litat på honom men efter ett tag blev han nästan som en bror för mig. Gustav lyfte upp mitt ansikte med sin hand och tittade på mig med sina mörkblåa ögon rätt in i mina.
-Har han slagit dig igen?
Jag nickade.
-Den satans gubben!
Gustav började svära och gorma över sin far. Gustav gillade sin far minst lika lite som jag gjorde. Han lyfte upp mig i sin famn och mer minns jag inte för jag måste ha somnat.
Drop... drop drop… dropp. Vattnet droppade från en springa i taket, fortsatte neråt och bildade en stor pöl på golvet. Det var mörkt ute och alltså fortfarande natt. Utomhus på himlen var det fullmåne. Någon hade någon gång sagt till mig att kvinnor blev galna när det blev fullmåne. Jag rös till och drog täcket tätare intill mig.Det var skönt att ligga i sin säng i den lilla stugan som vi pigor delade på. Det kändes omöjligt att somna. Jag var alldeles för ledsen, för utmattad och för arg! Alldeles hjälplös var vad jag var. Inte ville jag stanna på den fruktansvärda gården.Men det fanns inget jag kunde göra. Nu måste jag sova tänkte jag. Ännu en gång försökte jag somna och den här gången tog sömnen över och jag föll in i en djup sömn.
Nästa dag var som alla andra. Jag vaknade, gick upp och åt lite frukost. Jag gick ut till stallet och matade först alla grisar och släppte ut dom i sin inhägnad och mockade till dom. Sen var det dags att gå till hönsen och ge dom mat och ta deras små vita ägg. Det kändes alltid lika hemskt att sno hönornas ägg som egentligen skulle bli små kycklingar. Sen skulle jag hjälpa dom andra pigorna med att mjölka korna. Efter det gick dom andra pigorna upp till huset för att fixa städningen och maten medans jag själv skulle stanna kvar för att ta hand om hästarna vilket var min syssla som jag var tvungen till att göra varje dag. Att ta hand om hästarna var det bästa på hela dan. Jag gick in i stallet och fann jag Gustav stå lutad mot Sleipner, hans alldeles egna häst. Gustavs huvud låg tungt mot hästens mörkbruna hals och Gustavs händer klappade hästens ansikte varsamt.
-Står du här och latar dig ! sa jag på skoj till Gustav.
Han vände sig om och kollade med ett glatt flin på mig .
-Jag är inte den enda som brukar göra det! sa han lite retligt på skoj.
Han syftade på mig.
-Hahaha det är sant. Har du gett hästarna mat än? frågade jag.
-Japp!!
-Vad skönt! Då kanske jag kan rykta Flinta lite.
Flinta var min favorithäst. Han var stor, smidig och kolsvart! Jag undrade ofta hur det skulle vara att rida honom. Men den frågan skulle aldrig besvaras. Jag tog upp en borste och gick in till Flintans box. Han gnäggade lågt och tittade på mig med sina bruna nyfikna ögon. Jag klappade honom på halsen och strök honom över nosen. Sen började jag rykta honom med långa hårda tag. Gustav och jag stod och småpratade som vi brukade göra.Jag lutade mig mot Flintan. Hans ädla huvud var vänt mot mig och hans stora ögon kollade in i mina. Jag började klia honom bakom öronen som jag visste att han gillade. Han slöt ögonen och lutade sitt huvud mot min axel. Efter att ha varit i stallet ett tag var jag tvungen att gå upp till huset för att passa barnen som jag borde ha gjort för länge sen. Jag sa hejdå till Flintan och Gustav och sprang upp till huset.
När jag hade diskat efter maten hade jag ungefär en timma fritid då jag kunde göra vad jag ville. Men urvalet var inte så stort. Fredagarskvällar var de enda då man hade en timma ledigt efter maten. Alla på gården skulle vara till sängs klockan åtta. Anna och jag bestämde oss för att gå en promenad.
Vinden blåste ohyggligt mycket den kvällen. Träden ruskades fram och tillbaka och flera färglada löv föll sakta ner mot marken. Vi gick tysta bort från huset ner mot sjön. Ingen av oss var besvärade av tystnaden det kändes bara bra. Jag huttrade till av kylan och drog sjalen tätare kring min kropp. Vi satte oss ner tätt bredvid varandra på marken. Dom vackra svanarna gled graciöst över det mörka vattnet.
-Vad skulle du vilja göra i livet om du inte var piga? frågade jag Maja.
Hon tittade upp mot den stjärnklara himmelen och log. Hon hade något drömskt i blicken. Hennes blonda hår var utsläppt och slängdes fram och tillbaka med vinden.
-Du kommer bara tycka att det är löjligt, sa hon med blicken fortfarande fäst vid himmelen.
-Nejdå det kommer jag inte! sa jag säkert.
-Okej….Jag vill emigrera till Amerika och bli musiker.
-Menar du att du vill bli en jycklare! sa jag en anning förfärat.
-Jag önskade att sjunga och spela instrument kunde vara ett fint och betydelsefullt jobb även om man inte spelade piano, suckade hon och slet sig från blicken mot himmelen och sänkte blicken mot marken.
Jag strök henne försiktigt över kinden.
-Alla har en dröm och din kanske är lite svårare än dom flestas!! Men det är aldrig fel att försöka eller tro.
Maja tittade upp från marken och rät in i mina ögon.
-Tack, sa hon lite blyg.
-Men du jag har aldrig hört dig sjunga. Kan du inte sjunga en visa för mig?
-Jo visst, sa hon glatt och harklade sig.
Sen började hon sjunga en lugn visa jag aldrig hört förut. Hennes röst var väldigt ljus men oerhört vacker. Jag föll i trans och slöt ögonlocken. Maja hade verkligen talang. Plötsligt slutade hon sjunga.
-Maja det var jättefint! sa jag och menade av hela mitt hjärta.
Vi satt tysta en stund och lät allting sjunka in.
-Saknar du din mor och far? frågade Maja.
Saknade jag mor?Jag visste inte. Det jag kom ihåg av henne var inte mycket men jag kommer ihåg att hon alltid varit så väldigt ledsen. Jag minns mors unga vackra ansikte och hennes vackra mörkröda hår som jag tyvärr inte ärvt. Vårt lilla hem inne i stan minns jag. Det var alltid jättekallt om kvällarna och mamma, pappa, Agnes och jag låg i samma säng och kurade ihop oss för att hålla värmen. Ibland vaknade jag mitt i natten av att mor låg och grät. Pappa var den som alltid var så lugn och snäll och mor var den lite mera bestämmande och krävande. Jag kommer ihåg dan då mor och far lämnade mig och Agnes på barnhemmet. Agnes grät och skrek och bad mor och far att inte lämna oss. Men jag bara stod där och fattade ingenting. Jag var bara sju år när dom lämnade mig och Agnes 13. Agnes var alltid så snäll mot mig. Hon var en trygg hamn för mig. Hon lärde mig mycket och flätade alltid mitt råttfärgade toviga hår varje morgon. När jag var ledsen så tröstade hon mig och gjorde så att jag skrattade. Agnes var väldigt bestämd med vad hon ville och gjorde. Inga barn på barnhemmet var taskiga mot mig för då visste dom att Agnes skulle komma. Agnes och jag hade det rätt bra på barnhemmet i två år och hon var min allra bästa vän. Men sen kom dan då allt förändrades. Den värsta dan i hela mitt liv..Agnes fyllde 15! Hon förflyttades ut till landet långt härifrån till en bonde där hon skulle vara piga. Hon lovade att skriva till mig och det gjorde hon! Men bara i ett halv år sen slutade hon tvärt. Jag har aldrig hört något från henne sen det sista brevet. Mor och far hörde jag aldrig heller något ifrån.
-Jag minns inte så mycket av min mor och far. Dom lämnade mig på barnhem när jag var sju år. Men jag kommer ihåg min syster Agnes, sa jag till sist.
-Okej vad synd. Hur var din syster då? frågade Maja.
-Hon var bestämd men snäll. Muntrade alltid upp mig när jag var ledsen. Jag älskade verkligen henne. Men sen åkte hon iväg för att bli piga.
- Lyckost dig som hade en stora syster! Jag var det enda ba..
Mer han inte Maja säga för vi hörde husbondens arga röst. Han stod uppe på en kulle och gormade. Maja och jag började småspringa upp mot stugan. Vi var båda två väldigt lätta på foten och så småningom sprang vi snabbare och snabbare till sist var det lite som en tävling. Vi kom snabbt fram till stugan ungefär samtidigt. Vi gick in till dom andra pigorna röda i huvudet och flåsande som en flock hundar. Dom andra pigorna tittade underligt på oss. Fnittrande gick Maja och jag till sängs. Den kvällen var det inte svårt att somna.
Slitet på gården fortsatte. Husbonden var ofta på väldigt dåligt humör som påverkade oss alla väldigt mycket. Han tog ut all sin ilska på oss pigor och vi var alla ömma över hela kroppen. Han var arg på grund av att något som hette skiftet kanske skulle införas i Sverige. Han gick omkring och sa för sig själv att antingen gick det bra eller väldigt dåligt. Skiftet innebar att istället för att ha sina tegar utspridda lite över allt så fick alla en bit mark var som var samlad. I mina öron tyckte jag det lät bra men inte i herr Petterssons. Vintern började sakta men säkert närma sig. Det blev kallare och kallare. På morgonen gnistrade alla hötaken av frosten. Det blev allt svårare att kliva upp om morgnarna. Sängen kändes som ens bästa vän och var alltid så varm och go. Men sova länge kunde man inte göra! Uppe vid sju skulle man alltid vara.
En helt vanlig natt när jag låg och sov i min varma säng vaknade jag av ett svagt knackande på fönstret som stod bredvid min säng. Först trodde jag att det bara var en trädgren och vände mig om och försökte somna om på nytt. Men sen hörde jag ljudet igen och vara bara tvungen till att titta upp vad det kunde vara. Jag satte mig upp i sängen och där mitt framför mina ögon stod Gustav. Det immiga fönstret gjorde det svårt för mig att se honom ordentligt men visst var det han. Jag satte mig på knä framför fönstret och öppnade det på glänt.
-Gustav vad gör du här? väste jag.
Vad kunde han vilja mitt i natten?
-Thyra vi rymmer! sa han upphetsat med ivrig röst.Jag har funderat på det här väldigt länge och jag säger dig bara det att jag står inte ut en minut till på denna gård! Det kanske kommer lite plötsligt men jag har förberett det här.
-Gustav vad pratar du om? Vi kan inte rymma. Det är olagligt som piga att inte fullfölja sin tjänst som piga.
-Men alla gör ju det. Det är inte så farligt som det låter och polisen kommer aldrig få tag på dig jag lovar.
Han ljög inte.
-Thyra, i stan kan vi ha det bra och skaffa oss jobb. Snälla Thyra det kan ju inte vara värre i staden än det är här, eller? sa han lite skämtsamt.
-Nej det är sant, sa jag lite betänksamt. Men Gustav kan Maja följa med oss? Jag vill inte lämna henne här.
-Maja? Är det pigan med blont hår. Hon som är lite försiktig av sig.
-Ja hon.
-Javisst hon kan följa med. Men Thyra skynda dig nu att packa och kom till stallet när ni är färdiga.
-Okej, men Gustav hur blir det med pengar? Jag har inga.
-Det ordnar sig. Jag har lite pengar i förvar.
Sen försvann han ut i dimman. Försiktigt på tå tassade jag mott Majas säng. Hon låg med sitt vackra lilla ansikte på det smutsiga örngottet och såg så oskyldig ut.
-Maja, Maja vakna, sa jag och ruskade försiktigt om henne.
Hon öppnade sina sömniga ögon och gäspade.
-Är det redan morgon?
-Nej Maja det är det inte. Det här kanske kommer lite plötsligt för dig, men det gjorde det för mig med. Gustav och jag ska rymma till Malmö. Jag tänkte bara fråga om du ville följa med.
-Va? sa hon och reste sig snabbt upp ur sängen. Ska vi rymma?
-Ja men vi har inte så mycket tid så om du vill följa med måste du bestämma dig nu.
-Jag är med, svarade Maja bestämt.
-Okej, bra. Packa dina saker så åker vi sen.
Vi packade så tyst som möjligt för att inte väcka de andra pigorna.
När vi packat gick vi ut i den mörka natten. Maja hade uppspärrade ögon och gick snabbt fram med stora kliv. Det märktes att hon var rädd och nervös. Min hand tog tag i hennes kalla hand och jag tittade henne rätt in i ögonen.
-Allt kommer bli bra! sa jag med så lugn röst som möjligt fastän jag själv var vettskrämd.
-Jag hoppas det Thyra.
Vi kom fram till stallet och en annan man i Gustavs ålder stod. Bredvid dem stod en häst droska.
-Hej! Det här är Karl. Han kunde erbjuda oss skjuts till en by som han ska till som ligger rätt nära Malmö.
-Tack, sa jag och Maja och neg.
-Ingen orsak. Hoppa nu upp i vagnen så att vi kan komma iväg innan solen dyker upp på himlen.
Karl var en väldigt glad person. Han berättade den ena historien efter den andra. Gustav verkade inte en gnutta orolig och skrattade med honom. Maja och jag log och försökte verka glad, men innerst inne var vi livrädda. Skogen kändes kuslig som vi åkte förbi och en ugglas hoande var obehagligt. Granarna vajade och det kändes som om de skulle vältas över oss. Jag ryste till av obehag. Efter en lång stund var vi tydligen framme i byn Karl skulle till och vi var tvungna att gå av vagnen med våra väskor.
-Då var det dags för en liten promenad då, sa Gustav.
Liten? Ha, det undrade jag.
Promenaden var verkligen inte vad man kan kalla kort. Vi gick och gick . Mina fötter värkte och jag undrade om min väska inte var fylld av sten så tung som den kändes. Det var en ovanligt blåsig natt och min tunna sjal hjälpte inte så mycket mot den kalla blåsten. Månen gömde de gråa molnen och inga stjärnor syntes. Det knastrade på marken för varje steg jag tog. Den vita kiseln lyste upp vägen framför oss. Granskogen hade börjat glesna och så smått blev det mera lövskog. Vi pratade inte så mycket under resans gång. Alla behövde fundera.
Solen hade börjat leta sig fram på himmelen. Dess strålar lös på mig och värmde upp min frusna kropp.
-Kolla husen där framme! sa Maja plötsligt.
- Vi börjar nog närma oss staden nu, sa Gustav.
-Äntligen!
I början såg vi bara enstaka trähus men ju längre in vi kom i staden desto flera hus såg vi. Plötsligt var vi inne i den stora staden! Marken var täckt av smutsiga stenrutor och en brun sörja rann längst vägarna och fyllde i hålen i marken. Stanken var fruktansvärd! Sopor låg det överallt som folk slängde ut genom fönstren. Det här var verkligen inte som ute på landet. Alla husen var stapplade på varandra och väldigt höga. Det var människor överallt . Man var tvungen till att vara väldigt försiktig när man gick för att inte gå in i nån. Gustav, Maja och jag höll varandra i händerna för att inte tappa bort varandra. Utan vidare kom vi fram till en öppen stor yta där folkmassan var ännu värre än innan. Det fanns inga hus där. Det måste vara torget! En man med tunt rött hår och avlångt smalt ansikte talade inför folkmassan om hur bra nykterhetsrörelsen var. Ett av hans argument till att man inte skulle dricka var att man gjorde onda handlingar med sprit i kroppen hörde jag. Längre bort stod en annan man och talade om hur bra socialdemokraterna var. Det var mycket han ville ha sagt så han pratade väldigt snabbt men tydligt. Tre rätt skabbigt klädda kvinnor stod och sjöng ett skillingtryck om deras män som drack för mycket. Lortiga små pojkar sprang omkring och sålde skillingtryck för 25 öre styck. Kvinnor och tanter stod och sålde potatis, smör, gryn och andra saker. Plötsligt ryckte en liten hand tag i min klänning. Jag tittade ner och där stod en liten flicka med stora blåa ögon och brunt tovigt hår.
-Vill du köpa svavelstickor? frågade hon blygt. Min blick vandrade till Gustav och han skakade på huvudet.
-Vi har inte råd till att köpa onödiga saker, sa han vänligt till mig. Han hade rätt det visste jag men mitt hjärta ville köpa flickans alla tändstickor bara för att göra henne glad och sen ta henne i famnen och krama den lilla kroppen. Vi gick vidare genom folkträngseln ut från torget.
-Kom vi sätter oss här och vilar lite, sa Gustav och pekade upp mot en trappa som ledde upp mot ett hus.
-Okej vad ska vi göra nu, sa jag och försökte låta hoppfull.
-Vi borde först och främst hitta en plats att sova på för natten och sen förstås hitta jobb.
-Men snälla kan vi inte bara sitta här en stund, jag är alldeles slut, sa Maja trött.
-Ja det gör vi , sa Gustav.
Jag lutade mig mot trappräcket och Maja mot mig. Gustav satt lutad åt andra hållet lite för sig själv. Så satt vi en stund tills jag märkte att min mage kurade.
-Jag är hungrig , sa jag trött.
-Jag med , sa Maja.
-Jag har lite bröd, sa Gustav och tog fram det från sin väska. Alla fick varsin en liten bit som tog slut alldeles för snabbt.
-Kom nu måste vi leta efter ett boende för natten. Jag kan börja med det här huset, sa Gustav och gick uppför trappan vi satt på och knackade på dörren .
Vi väntade länge men ingen öppnade. Vi visste att någon var hemma eftersom vi hört ljud därifrån innan men dom ville inte öppna av någon anledning. Det var bara till att gå vidare. Det fanns hus överallt och vi knackade på nästan dörr efter dörr. Antingen som öppnade ingen för oss eller så var det för dyrt eller så fanns det inte plats. Det fanns hur många anledningar som helst till att vi inte kunde få ett boende. Jag blev allt oroligare eftersom tiden gick för att vi inte skulle hitta ett boende för natten. Solen hade sakta börjat gå ner och ett rosa sken spred sig över hela stan. Det kändes magiskt.
-Se sån vacker solnedgång, sa Maja.
-Det är alldeles underbart, svarade jag. Längre bort stod några lättklädda kvinnor och skrattade. Alla bar en korg med antingen apelsiner, tvålar eller nåt annat som jag inte riktigt såg vad det var. Tänk att vissa valde att sälja sin kropp för lite mat eller pengar. Apelsinflicka var något jag aldrig skulle bli. Men dom kvinnorna hade ju i alla fall ett jobb och pengar till skillnad från mig. Det ända jag hade åstadkommit var att göra något olagligt. Pigor som inte fullföljde sin plikt som piga i 1 år kunde få hårda straff. Fängelset var inget trevligt ställe. Man hade hört väldigt mycket om det men hälften var nog bara rykten. Om mor och far fått reda på vad jag hade gjort skulle dom aldrig mera kunna se mig i ögonen . Men jag skulle aldrig mera få träffa dom så det gjorde ju inget. Men Agnes skulle säkert ha varit stolt över mig .Hon skulle älskat mig vad jag än gjorde och stöttat mig. Det skar till i bröstet och jag kände en stor varm klump i halsen. Åh vad jag saknade min kära syster! Var kunde hon vara nu och vad gjorde hon? Levde hon ens? Ögonen börja bränna och jag fick kämpa för att inte börja lipa. Jag strök irriterat bort en tår som lyckats smyga sig ner över min kind. Hoppas att inte Gustav såg att jag var ledsen. Han skulle tro jag var en lipsill. Jag ryckte upp mig och försökte se normal ut. Agnes hade inte börjat gråta hon hade varit vuxen och behärskat sig. Vi fortsatte att gå vidare utan att hitta en sovplats för natten. Plötsligt såg jag en liten kyrka framför mig. Där skulle vi kanske kunna söka skydd övernatten och i alla fall få sova på en bänk inne i kyrkan. Det var en väldigt söt liten kyrka som var omringad av stora ståtliga träd som gömde kyrkan lite.
-Kom vi går till kyrkan där borta! Sa jag till de andra.
-Oj är det en kyrka där! Det såg jag inte, sa Gustav
-Vi kan ju alltid fråga om vi kan få stanna där över natten, sa Maja.
-Det är värt ett försök, sa Gustav och började gå fortare mot kyrkan.
Vi gick in på en stig som ledde oss till en träport. Kyrkan var väldigt liten men vacker, man märkte den inte så mycket. Den var inte lik någon annan kyrka jag någonsin sett förut. Formen var lite rundare och mjukare på nåt sätt. Toppen på kyrkan var inte spetsig och hög, det fanns inte ens nån hög topp på kyrkan. Gustav öppnade träporten och som den gentleman han var höll han uppe den för mig och Maja. Insidan av kyrkan var inte obehaglig som jag tyckte dom flesta andra kyrkor var utan kändes varm och mysig. Doften av rök från ett ljus nådde min näsa. Lukten var ljuvlig. Med ens som Gustav slagit igen porten hörde vi regnets smattrande utanför. Ibland hade man tur! Vi gick upp för gången mot altaret. Till höger om altaret var en dörr. Vad kunde finnas bakom den? Var det nån som bodde där inne eller var det nåt hemligt? Det kunde vara vad som helst. Tänk om det inte fanns några människor i kyrkan just nu. Vad skulle vi göra då . Gustav tog kommandot och knackade på dörren. Svaga steg hördes och till sist öppnades dörren av en gammal gumma.
-God dag .Vad vill du unga man? Sa gumman vänligt.
-God dag mitt namn är Gustav och det här är Thyra och Maja, sa Gustav,och pekade först på mig och sen Maja. Vi undrade om vi kunde få söka skydd i kyrkan över natten. Det skulle varit väldigt vänligt om vi fick sova här inne på bänkarna.
-Sova på bänkarna? Sånt strunt prat kom in här i värmen så ska ni få lite mat. Sova kan ni töser göra i köket på soffan och du kan sova lite längre bort i nån annan soffa jag an visa dig senare.
-Tack så hemskt mycket för er vänlighet , sa jag och neg.
Den äldre damen hette Sigrid och drev kyrkan alldeles ensam eftersom hennes make hade dött i lunginflammation för två år sen. Sigrid hade tagit fram gott bröd och till det smör och ost. Vi hade en trevlig stund vid matbordet och satt och småpratade. Vi berättade för henne om att vi hade rymt och hon hade sagt att det hade vi gjort rätt i.
-Sigrid är det många som kommer hit och besöker kyrkan ,undrade Gustav vid matbordet.
-Nej det är verkligen inte många, suckade hon.
-Vad konstigt! Sa Gustav. Jag gillar verkligen den här kyrkan den känns väldigt trevlig .Jag skulle mycket väl kunna tänka mig vara präst här! Har du nån aning om varför ingen kommer hit, sa han.
-Jag vet inte varför dom inte kommer hit. Sen min Alfre dog har det minskat oerhört mycket. Inte ens dom fattiga kommer hit. Det finns ingen som kan hålla i gudstjänsterna jag kan ju inte göra det eftersom jag är kvinna .Ack ack det börjar bli svårare tider nu att försörja sig är inte lätt.
-Jag tycker så synd om dig Sigrid,sa Maja sorgset.
-Finns det något vi kan göra för dig ?frågade jag.
-Nej nej tänk inte på mig det ordnar sig nog allt.
- Men Sigrid sa du inte att du behövde en ny präst? Frågade Gustav.
-Jodå det behöver jag allt, det skulle nog göra så att flera kom hit.
-Jag har inget jobb just nu och om du behöver en präst är jag frivillig att ställa upp för att bli det, sa han glatt men ansvarsfullt.
-Åh käre Gustav ag är oerhört tacksam. Jag ska lära dig allt jag kan så att du blir en bra präst. Du är en god människa och jag tror det kommer gå bra för dig!
-Vad bra! sa jag .
-Gå nu och lägg er så ska jag bara plocka undan lite.
-Behöver ni hjälp? Sa jag.
-Nejdå ni behöver sova efter allt ni varit med om. Kom här Gustav jag ska visa dig var du ska sova, sa Sigrid och gick iväg med Gustav till en soffa längre bort där han skulle sova. Maja och jag kurade ihop oss i soffan. Lopporna började bita i mig med en gång och det kliade förfärligt mycket. Men loppor var något jag var van vid och dom fanns överallt. Att få bort dom var näst in till omöjligt. Det kändes skönt den natten att vi hade kunnat hjälpa Sigrid genom att Gustav skulle bli präst. Efter att ha gått hela dan och föra natten var jag kolossalt trött och somnade med en gång.
Vänliga Sigrid hade sagt till oss att vi kunde bo hoss henne för 1 shilling i månaden så ett problem var i alla fall löst. Men jag och Maja behövde pengar och för att få pengar ett jobb. Gustav skulle stanna kvar hos Sigrid och lära sig mera om hur man gjorde som präst. Som tur var hade Gustav haft en ovanligt kristen mor som lärt honom mycket redan. Vi hade bestämt att vi skulle ses strax innan kvällsmaten.
Stan var stort och skrämmande ensam. Men jag hade ju Maja, om hon inte hade varit med mig viste jag inte vad jag hade gjort. Vi gick mot vad vi trodde var torget. Vi gick förbi mycket underliga saker som vi aldrig sett förut. Folket i stan var väldigt otrevliga och alla verkade väldigt jäktade. Till sist kom vi fram efter att säkert ha tagit flera omvägar till torget. Både jag och Maja tyckte det var lite pinsamt att fråga om jobb. Men tillsist tillsammans vågade vi gå fram till en dam som stod och sålde rotfrukter.
-Behöver damen hjälp med försäljningen? frågade jag blygt.
-Nej det behöver jag verkligen inte svarade hon surt. Ge er iväg ni skrämmer iväg kunderna.
Skamset gick Maja och jag iväg till nån annan dam för att fråga om hon behövde hjälp. Men det verkade som om att ingen på hela torget behövde hjälp något. Här skulle vi inte hitta ett jobb det viste både jag och Maja. Vi gick vidare ut mot stan på ställen vi aldrig varit förut. Mellan två stora hus såg jag något blått som glimmade. Kunde det vara havet?
-Maja vi går ditåt, sa jag och pekade mot det blåa glittrande havet. Mina ben började gå fortare och fortare , snart var vi förbi husen som skymt min sikt och inne i hamnen. Lukten av fisk slogs emot mig och jag kände mig på nåt sätt som hemma. Stora fartyg flöt långt ute på havet och visa stod fastbundna inne i hamnen fulla av fisk. Flera kvinnor stod och rensade och sålde fisken från båtarna. Här måtte vi väl hitta ett jobb. Jag tog mod till mig och gick med Maja tillnärmaste kvinna som sålde fisk.
-God dag. Jag och min vänina här söker jobb och undrade om ni behövde hjälp?
-God dag. Jag behöver faktiskt lite hjälp med att rensa fisken just idag. Ni får en shilling tillsammans om ni hjälper mig.
Rensa fisk var inget svårt för mig . Man behövde inte tänka så mycket på vad man gjorde eftersom det inte var en så komplicerad syssla att göra. Maja däremot var inte så van vid fisk och hade det därför lite svårare.
-Du är väldigt fingerfärdig och flitig har jag märkt, sa kvinnan jag jobbade för. All fisk är snart redan rensad.
-Tack,sa jag. Jag är van vid fisk.
Till sist blev vi klara och fick en shilling. Nöjda som vi var promenerade vi bort in mot stan igen men nu en annan väg än innan. Vi gick igenom en smalgränd där inga affärer fanns som vi kunde jobba i . En himmeslk doft nådde min näsa. Fanns det kanske ett bageri i närheten?
-Känner du doften Maja?
Hon sniffade i luften med sin lilla fräkniga näsa.
-Ja nu gör jag. Åh vad det luktar gott!
-Lukten kommer därifrån , vi går dit, sa jag och började gå in i en annan gränd till vänster och sen upp därifrån till en lite större gata. Till höger i gatan såg jag konditoriet. Fönstret var täckt av fina bakverk och småbröd.
-Ska vi gå in och söka jobb? Frågade Maja.
-Ja det gör vi!
Jag gick mot lukten och där inne var den goda doften ännu starkare. En tjock gubbe stod i kassan och åt på en bulle.Han såg inte glad ut.
-Vad vill ni? Frågade han surt med en mörk röst.
-Vi undrade bara om ni behövde lite hjälp? Vi söker jobb.
-Nej det behöver vi inte! sa han barskt med munnen full av mat.
-Men Ingvar då. Ge töserna en chans. En kvinna vid ungefär 35 års åldern kom in med kinderna vita av mjöl och ett förkläder runt midjan. Klänningen var uppkavlad i armarna och hennes bruna ögon log mot mig.Hon var väldigt stor och rejäl men ändå väldigt söt. Jag gillade henne från första stund.
-God dag frun mitt namn är Thyra och det här är min vän Maja.
-Hej mittt namn är Lena Larsson och det här är min far Ingvar. Jag har faktiskt tänkt på att vi behöver lite hjälp här i affären. Ingvar brukar stå och hjälpa kunderna men eftersom att han är så gammal orkar han inte så mycket och för övrigt tror jag kunderna tycker det är trevligare med en glad flicka i kassan i stället, sa hon och log. Dessutom skulle jag kunna behöva lite hjälp med bakningen.
-Tack så hemskt mycket fru Larsson, sa Maja.
-Föralldel. Ni kan börja imorgon och ni ska komma klockan sju och sluta fem.
-Okej, tack!, sa jag.
Resten av dagen visste Maja och jag inte riktigt vad vi skulle göra. Vi gick till torget och köpte lite bröd och satte oss ner på en kall bänk. Himmelen var molnig och det såg ut som om att det när som helst skulle börja snöa. Frenetiskt gned jag händerna mot varandra för att bli varm. Lite längre bort stod två pojkar och en flicka i vår ålder och sjöng och spelade gitarr. De skrattade mellan sångerna och de såg hela tiden glada ut. Jag såg att Maja studerade dem väldigt noggrant. Hennes stora ögon såg sorgsna ut.
-Maja gå dit bort till de där musikanterna och fråga om du får vara med, sa jag entusiastiskt och knuffade upp henne från bänken.
-men tänk om dom säger nej då!Tänk om de inte vill!
-Då är det bara till att gå tillbaka hit till mig och sätta dig här på bänken bredvid mig, sa jag. Kommigen gå då!
Maja sprang iväg lite försiktigt mot musikanterna. Hon stannade och lyssnade färdigt på sången dom spelade och gick sedan fram till dom och frågade om hon fick vara med. Vad dem svarade hörde jag inte men jag antog att det var ett ja för med ens stod Anna och sjöng med dom. I början såg hon lite rädd men med nästan en gång såg jag hur hon slappnade av och släppte allt. Hennes ansikte var ett enda stort leende och jag såg hur hon verkligen tog i ända nerifrån tårna när hon sjöng. Musiken lät ännu bättre med Maja i bandet. Maja stod där borta med bandet väldigt länge och sjöng men det gjorde inget för mig. Man kunde bara njuta när man såg hur glad och fri Maja var. Efter att Maja hade pratat med bandet en lång stund kom hon glatt springande fram till mig. Hennes kinder var röda och hela hon strålade
-Det var underbart! Jag har aldrig träffat såna speciella människor förut, men dom var jätte snälla. Jag ska träffa dom igen i morgon. efter jobbet och sjunga lite på torget, sa hon glat.
-Vad kul! Men det finns väl inget folk på torget halv 6 på kvällen?
-Nej jag vet men vi ska bara öva , svarade hon. Sedan gick vi hand i hand ner mot kyrkan. Maja tindrade hela vägen och babblade på om dom nya kamraterna hon hade fått och om hur dom reste Sverige runt och spelade musik och att dom snart skulle emigrera till Amerika! Maja var jätteglad men jag själv kände mig lite nedstämd. En känsla sa mig att Maja skulle flytta långt långt bort från mig…
När vi kom hem till Sigrid stod middagen framme som bestod av gröt. Gustav satt vid bordet och skulle precis börja äta när vi kom.
-God dag god dag , sa han glat. Hut står det till med dom vackra damerna?
-Gör dig inte till lilla malapa, skojade jag med Gustav.
-Hahah, skrattade han.
-Det är nog bäst att ni turturduvor äter maten innan den blir kall! sa Sigrid vänligt.
-Hur har dagen varit? sa Gustav med munnen full av gröt.
-Jådå det gick alldeles utmärkt! Både jag och Maja fick ett jobb på ett bageri! sa jag.
-Det är ju strålande! Det är ju jätte svårt att få jobb inne i stan har jag hört! Idag har Sigrid lärt mig väldigt mycket faktiskt om hur viktigt det är att vara präst och om vad man ska prata om på gudstjänsten. Sigrid tror att jag kan börja här som präst om en månad, sa han stolt.
-Gustav har verkligen varit jätte duktig idag. Men flickor det är ju jätte bra att ni fått jobb. Det är sant som Gustav säger det är väldigt svårt att hitta ett jobb i denna stad.
-Du Thyra, jag är inte så bra på att baka, sa Maja nervöst på vägen till vår första dag på jobbet.
-Det gör nog inget Maja. Du får nog stå i kassan och om du inte får det så lär du dig, sa jag.
Hur skulle de egentligen gå på jobbet? Mina händer var svettiga fastän att det var i slutet på hösten. Baka det viste jag att jag kunde men tänk om jag ändå inte dög. Eller tänk om Ingvar som han hette slog mig om jag gjorde fel. Tänk om söta Lena inte tyckte om mig! Det fanns mycket som kunde gå fel. Innan jag viste ordet av så var vi framme vid bageriet. Det tog oss nästan 20 minuter att gå och morgnarna var sannerligen kyliga. Vi kom in i värmen och doften av ny bakade bullar gjorde så att det vattnades i munnen på mig.
Första dagen på jobbet var faktiskt inte alls så farlig som jag trodde. Maja fick stå och sälja som vi hade trott. Hon var faktiskt väldigt duktig på det med en gång. Hon var inte så blyg och tystlåten som hon annars brukade vara när hon träffade främlingar utan var väldigt trevlig och snäll. Jag själv var med Lena och hjälpte henne med bakningen. Lena var en ängel. Hon var duktig på att visa och förklara och om jag gjorde fel blev hon inte arg. Vi hade det faktiskt rätt roligt tillsammans. Jag lärde mig mycket den dagen.
När jag kom hem ensam utan Maja som skulle träffa sina nya vänner var jag alldeles slut.Jag gick och tog mig en tupplur och efter det hjälpte jag Sigrid med maten. Gustav var glad som vanligt och var verkligen ivrig på att få bli präst.
En vanlig söndags eftermiddag när jag var ute på en promenad med Gustav såg jag några apelsinflickor. Det är ju inget speciellt med apelsinflickor egentligen bara det att jag retar mig lite på dom och den här dagen tyckte jag att jag kände igen en av dom. Inget av deras ansikten syntes så tydligt eftersom jag stod 20 meter bort. Sakta gick jag närmre och närmre dom. Flickan jag kände igen var nog i 20 årsåldern. Hon hade grön bruna ögon råttfärgat hår .Det var Agnes! Det kunde inte vara sant. Jag kände bara för att springa långt, långt bort och aldrig mera komma tillbaks. Var min Agnes prostituerad?
-Vad är det Thyra? Du ser ut som om du hade sett ett spöke, skämtade Gustav.
-Agnes är där borta.
-Vem är Agnes? frågade han.
-Min stora syster, svarade jag med blicken fortfarande fäst vid min syster.
-Okej, viste du inte att hon var apelsinflicka?
-Jag har inte träffat henne på sex år.
-Okej Thyra jag förstår att det kanske är en chock för dig men ska du inte gå bort och hälsa på henne i alla fall? Sa han ödmjukt.
-Nej , sa jag bestämt. Agnes stod längre bort med sina tre väninnor. Hon hade en tajt svart klänning på sig som var alldeles för kort och såg absolut inte anständig ut. Hon stod med armarna i kors och väntade på att en man skulle komma och betala henne mot sina tjänster. Plötsligt vände sig bort från sina vänner och våra blickar möttes. Jag fortsatte stirra argt. Agnes tittade tillbaka på mig förvånat. Hon skämdes säkerligen inte ett dugg för vad hon var. Hon hade alltid varit en bestämd flicka som visste vad hon gjorde. Sakta började hon gå fram mot mig. Mina armar slogs automatiskts i kors över bröstet för att visa vad jag tyckte. När hon väll var framme vid mig stannade hon och granskade mig noggrant.
-Hej, sa hon till slut.
-Hej, svarade jag tyst. Jag hade tänkt att låta arg men det var svårare än jag hade trott.
-Jag vet att du är besviken på mig och det har du all rätt till, men du ska veta att jag inte hade nåt annat val!Jag rymde som piga från min bonde eftersom att han slog och våldtog mig och när jag kom till stan fanns det inga jobb förutom det här. Jag hade ingen mat eller något hem. Förlåt om jag ´gjort dig besviken syster, förlåt.
-Jag trodde mer om dig Agnes du har alltid varit den som varit bestämd och vetat vad du ville av oss två. Jag trodde inte det här om dig. Du var min förebild.
Tårarna rann nerför mina kinder men jag brydde mig inte.
-Varför slutade du skriva till mig Agnes, varför? Storgrät jag.
Agnes kom fram till mig och slog armarna om mig. Jag lät henne göra det och kramade henne tillbaka. Jag var så ledsen att jag inte kunde prata. Halsen var en enda stor klump. Jag grät, grät och grät. Gustav hade låtit oss vara och gick iväg, förmodligen hem. Till sist lugnade jag ner mig. Agnes och jag gick till en bänk på torget. Det var mitt på dagen en vanlig söndag. Solen sken på det tjocka lagret snö som lagt sig över hela stan. Vintern hade kommit och mycket hade hänt.
Jag älskar fortfarande mit jobb och allt går bra där. Nya grejer lär jag mig varje dag. Gustav hade nu blivit präst i kyrkan hos Astrid och många människor kom ditt. Han stor trivdes som präst. Gustav och jag gifte oss och flyttade sedan in i en egen lägenhet. Jag älskade honom oerhört mycket och vi var ämnade för varandra. Maja emigrerade till Amerika som jag trodde. Det blev ett sorgligt avsked men jag är glad för hennes skull. Jag saknar henne fortfarande väldigt mycket. Hon var min bästa vän.
-Varför slutade du skriva Agnes? frågade jag till slut.
-Jag skrev hela tiden när jag var hos bonden men när jag rymde var jag rädd att någon skulle hitta breven jag skrivit till dig och spåra upp mig. Jag är ledsen för det Thyra. Jag ville så gärna skriva till dig.
-Okej jag förstår. Jag har själv varit piga och rymt syster.
-Har du?Jag är så stolt över dig att du gjorde det. Jag trodde aldrig du skulle våga göra något sånt.
-Tack. Jag lärde mig att stå på mig av dig.
-Jag har saknat dig så kära syster.
-Och jag dig, svarade jag. Men Agnes du kan ha det så mycket bättre än vad du har det nu. Du kan komma och bo hos mig och Gustav.Sluta upp med ditt jobb snälla! Jag ber dig. -Thyra du vet inte hur gärna jag vill det. Men jag kan inte belasta er så. Hur ska ni klara er med en till som knappt har några pengar och inget jobb?
-Bry dig inte om det Agnes! Vi har pengar så det räcker. Jag jobbar på ett bageri förresten, sa jag stolt.
–Gör du! Vad roligt, svarade hon glatt. Jag är så stolt över dig.
–Agnes jag kom på en sak. På bageriet jag jobbar på så behöver dom någon som kan stå i kassan och sälja. Kan inte du göra det? -Ja det kan jag, sa hon väldigt muntert. Tänk att ha ett riktigt jobb.
-Inget ska få skilja oss åt igen, sa hon.
-Aldrig, svarade jag och kramade henne hårt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar