Bakgrund
Första gången jag hörde talas om storyline var på bok- och biblioteksmässan i Göteborg 1996. Intresset väcktes och jag sökte litteratur i ämnet. Denna behandlar storyline som ett ämnesövegripande arbetsätt, men jag såg möjligheter att använda metoden till genuin kommunikation i språkundervisningen. De olika dialogerna sker då hela tiden i ett sammanhang och upplevs som mer meningsfulla och engagerande. Jag prövade mig fram genom att använda grunderna i storyline samtidigt som jag bakade in typiska språkövningar samt mål från kursplanerna. Nedan presenterar jag storylinemetoden och beskriver mer utförligt ett exempel på hur jag jobbar.
Metodbeskrivning genom ett konkret exempel
Storyline går ut på att man skapar en fiktiv verklighet i vilken deltagarna spelar olika roller, ett sorts rollspel alltså. Läraren är en av spelarna och kan inleda en storyline genom att t ex gå in till klassen, läsa upp ett brev och meddela att de vunnit en resa till Tyskland. Eleverna får till uppgift att gruppera sig och välja resmål. Första gången man genomför en storyline tror eleverna på budskapet en liten stund, men det dröjer inte länge innan de förstår att det hela är ett spel. Trots denna insikt väljer de ivrigt ut ett resmål.
Aktiviteterna sker därefter i grupper där olika saker diskuteras och beslut fattas, allt på målspråket. Varje deltagare skapar en rollfigur som blir ens alter ego i spelet. Detta aktiverar fantasin och eleverna kan skapa mer kontroversiella roller än om de ska spela sig själva. Läraren får ett ypperligt tillfälle att repetera familjeord samt beskrivningar av utseende och intressen. Eleverna tillverkar en bild av sitt alter ego som sätts upp på väggen. De presenterar sig för de andra resedeltagarna eller för klassen.
Efter starten baseras arbetet på olika händelser. Varje händelse avslutas innan nästa påbörjas. Detta styrs av läraren men eleverna kan hela tiden påverka förloppet. I det beskrivna exemplet med Tysklandsresan kan första händelsen (efter att man bildat resesällskap, valt resmål och skapat sin rollfigur) vara att packa en resväska. Utmärkande för storyline är att varje händelse innefattar ett kreativt eller dramatiskt inslag. I detta fallet tillverkar man en resväska i papp och ritar kläder och annat som ska med. Samtidigt som klassen gör detta kan läraren agera resebyråtjänsteman och ta emot beställning av rum och biljetter per telefon, dvs varje elev går och sätter sig hos läraren och genomför ett ”telefonsamtal” där rum och biljetter beställs för hela resesällskapet.
Eleverna måste naturligtvis visa och berätta vad de packat. Detta sker i de mindre grupperna, resesällskapen. Repetition av klädesplagg kommer automatiskt samtidigt som kommunikationen är äkta. Varken jag eller de andra resenärerna vet vad någon har packat. Kommentarer om man måste packa regnkläder och badkläder är äkta. Det finns inga rätta svar. Man kan bara säga vad man tror och tycker. Resenärerna kan påverka händelseförloppet genom att t ex packa en pistol eller något annat olagligt. Då måste läraren agera i nästa händelse, i det här fallet som tullman. Det brukar gå några händelser innan eleverna inser att de kan påverka innehållet på detta sätt. Är de vana vid storyline händer ”ovanligheter” redan när man skapar rollfigurerna. Om dessa påhitt blir för extrema t ex en väldigt kriminell rollfigur, får man svara med samma mynt och fråga om de vill ha en speciell storyline där de lär sig fängelseord och skriver brev från ”kåken”. Läraren måste hela tiden ha kontroll på vart berättelsen är på väg men samtidigt vara beredd att göra anpassningar efter elevernas initiativ. Detta gör arbetet spännande även för läraren.
Oftast måste varje händelse, som att packa resväska, beställa hotellrum etc, föregås av en repetition av aktuella ord och fraser. Jag brukar fråga klassen vilka ord de tror man behöver och samla dessa på blädderblocksblad som sätts upp under tiden aktiviteten varar. Dessa ord och fraser blir veckans läxa. Trots denna service blir det ganska mycket lexikonarbete för de flesta eleverna har specialönskningar. Andra exempel på läxuppgifter är att skriva vykort, resedagbok eller att leta efter nyheter från det aktuella landet.
Nästa händelse kan vara en del av vistelsen på resmålet, t ex sightseeing, som sker på internet. Resenärerna måste vara beredda att berätta om eller skriva vykort från platserna de besökt till andra resesällskap i klassen. Här kommer realiaundervisningen in på ett naturligt sätt. Förutom kända platser kan eleverna också få ”uppleva” andra saker som är typiska för det aktuella landet, som t ex annorlunda tilltalsformer, åldersgränser eller andra regler, normer och kulturella skillnader. Oftast måste sådant påpekas av läraren eftersom elevernas upplevelser ju endast är virtuella.
Eleverna kan naturligtvis ”krydda” sin vistelse med att bli bestulna eller dylikt och då måste läraren ta med detta i förloppet. Om läraren vill komplicera vistelsen kan hon avtala med en elev att den ska inleda nästa lektion med att upprört berätta att den blivit bestulen. Läraren samlar då användbara uttryck på blädderblocket och sedan får resenärerna i par öva sig på att göra stöldanmälan.
Restaurangbesök, konserter, sjukdomar, förälskelser, naturkatastrofer är exempel på händelser som kan ligga på tur. Jag brukar välja ut cirka fyra händelser. Viktigt är dock att läraren har planerat ett slut för annars kan man hålla på för evigt. I detta fallet passar t ex en välkomstfest när deltagarna återvänder hem från sina resmål. De får då ”mingla” och berätta för varandra om sina erfarenheter.
Tid
Mina ”storylines” varar i ungefär sex veckor. Då hinner metoden aldrig bli rutin utan känns fräsch och överraskande hela tiden. Varje händelse spänner över cirka en vecka och jag brukar jag använda alla veckans lektioner för annars vet inte eleverna om de ska spela sina roller eller vara sig själva när de kommer in i klassrummet.
Jag försöker hinna mellan två till fyra ”storylines” per läsår. Metoden är väldigt inspirerande men arbetskrävande eftersom det inte finns något färdigt material och man hela tiden måste vara beredd att tillverka nya saker p g a det som inträffar i historien. Även om jag gör samma storyline i två klasser blir de aldrig desamma eftersom deltagarna har så stor påverkan på förloppet.
Mål och resultat
Åtskilliga av kursplanernas mål och många typiska språkövningar går lätt att lägga in i en storyline. Det är bara fantasin och arbetstiden som sätter gränser.
Det största vinsten med denna undervisningsmetod är en stor muntlig aktivitet. I en storyline finns det inte några givna svar och kommunikationen upplevs som meningsfull eftersom den sker i ett sammanhang. Alla elever, oavsett förkunskaper, pratar mer på målspråket. Många överläggningar sker i grupperna och med jämna mellanrum presenterar man saker för sin eller andra grupper i klassen. Till skillnad från muntliga prov är eleverna sällan nervösa när de pratar i ett rollspel. De kreativa inslagen är rekvisita och behöver inte vara bildsköna för att fungera. De stimulerar fantasin och det är lättare att prata när man gör det till en bild.
I de högre årskurserna vill lärarna ha betygsunderlag och denna metod erbjuder som sagt många tillfällen att bedöma elevernas muntliga prestationer. Skrivövningar samt hör- och läsförståelse kan utan hinder planeras in i förloppet men man får själv leta upp eller fabricera övningar som passar in i historien.
Det ökade engagemanget är ett resultat av att allting sker i ett konkret sammanhang. Jag undervisar elever i klasserna fyra till nio och de går alla in för metoden med liv och lust. Även äldre elever kan säkert uppskatta denna metod . Jag vet t ex att juridikstuderande vid Lunds universitet övar domstolsförhandlingar i rollspelsform.
Variation är viktig i all undervisning och storyline är en av många metoder att skapa lust att lära sig språk. Mina utvärderingar med elever visar att den är ett välkommet och motivationshöjande inslag. Förhoppningsvis kan jag inspirera någon språklärare med denna metodbeskrivning.
Monica Carlsson, Gunnesboskolan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar